Ä-ljud Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet ä-ljud

1. Redan med sjätte upplagan av Svenska Akademiens ordlista (SAOL) genomfördes två stavningsreformer. Kv stavades före 1889 med qv i många ord, till exempel "sqvaller" (nu "skvaller"), "qväll" (nu "kväll"), "beqväm" (nu "bekväm") och "qvist" (nu "kvist"). Ä-ljud ändrades från e till ä i många ord, till exempel "der" (nu "där"), "dverg" (nu "dvärg"), "elg" (nu "älg"), "enka" (nu "änka") och "ega" (nu "äga"). (källa)
2. Brämhult (lokalt uttal , med långt ä-ljud) är en del av tätorten Borås i Borås kommun och kyrkbyn i Brämhults socken belägen öster om centrum. (källa)
3. Orden med den mest ljudenliga stavningen är så långt som möjligt placerade i vänsterspalten. Ord med dubbeltecknad konsonant är placerade till höger. Ord som stavar sammanfallande kort e/ä-ljud med e placeras till vänster. Orden är ljudenligt sorterade, med sj-/tj-judet efter s respektive t. (källa)
4. I fornsvenskan fanns diftonger som numera har försvunnit ur standardspråket, samtidigt som de finns kvar i flera dialekter, främst i norra Sverige och på Gotland. Även i de nordvästra delarna av Värmland där språkpåverkan från Norge och norra Sverige varit stark finns de gamla diftongerna kvar, i ord som stein ('sten'), ôuge ('öga') och grôut ('gröt'). I sydvästra Värmland finns den gamla diftongen öy bara kvar framför rd och rt, i t.ex. hôurde ('hörde') och tjôurt ('kört'). Ett annat drag där påverkan från Norge märks tydligt är det nordvästliga område från Östra Silen i söder mot Gustav Adolfs socken i norr, där uttalet av o i likhet med i norskan drar mot u, t.ex. i snu ('sno'), bru ('bro') och bu ('bod'). Ett annat exempel på ett nordvästligt språksamband är apokope vilket innebär att ändelsevokaler tenderar att försvagas eller falla bort. Var gränserna mellan de olika typerna av bortfall går är komplicerat, men det finns en gränslinje ungefär mellan Bogens socken över Östra Ämterviks socken till Filipstad, där ändelsevokaler söder om gränsen vanligen försvagas till e som i kaker ('kakor'), häster ('hästar') och tiggere ('tiggare'), jämfört med norr om linjen, där ändelsevokalen faller bort samtidigt som den lämnar en "tvåtoppig" accent på första vokalen: brööt ('brutit'), kaast ('kasta', 'kastat', 'kastade') och taak ('taket'). Ytterligare västnordiska drag i västra Värmland är adjektivändelsen -ete i ord som krokete ('krokig'), övergångarna rn → nn i ord som bjönn ('björn'), nt → tt i itte ('inte') och nk → kk i sjôkk(e) ('sjunka'), samt ä-ljud i verbet färe ('fara'). (källa)