Ämbetsbroder Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet ämbetsbroder

1. Villkoren för att få bli mästare har varierat. Enligt 1621, 1669 och 1720 års generalämbetsskrå krävdes att gesällen ansökte om mästarskap hos ämbetet, betalade de föreskrivna avgifterna och sedan utförde ett angivet mästarstycke. Efter godkänt mästarprov var det vanligt att den nye mästaren skulle bjuda de övriga ämbetsbröderna på en festmåltid. Efter erhållen mästarvärdighet åtföljdes ungbror, som han kallades, till stadens magistrat för att sväras in som borgare (erhålla burskap). Med burskap hade mästaren även möjligheter att delta i det politiska livet. (källa)
2. En anmärkningsvärd skillnad mellan de olika skråordingarna som hitintills har presenterats är gillesdagens infallande. Under medeltiden var det valborg samt ämbetets skyddshelgons dag som var gillesdagar, år 1621 blev valborg gillesdag för alla ämbeten och 1669 förväntades varje ämbete ha fyra gillesdagar om året, varav en vid valborg. Den första förändringen var statsmaktens tydliga strävan att fjärma hantverkarna från det katolska bruket att fira ämbetenas skyddshelgon. Den andra förändringen är likaså tydlig: på det att ämbetsbröderna må "kunne affläggia sine Qwartals Penningar". Allt mer förvandlades gillesdagen till en skattskrivningens och räkenskapens dag. (källa)
3. Då konsulatet 367 f.Kr. delades mellan patricier och plebejer, avskildes en del av konsulernas ämbetsåligganden och överlämnades åt en ny överhetsperson – praetorn. Denne betraktades som ett slags ämbetsbroder till konsulerna, dock med lägre imperium. Hans huvudsakliga uppgift var att leda den civila rättskipningen i Rom men tillika var han ställföreträdare för konsulerna (se prefekt), då dessa var borta från staden. Han kunde även få befälsrätt i fält. (källa)
4. Diktator var titeln på en ämbetsman i den romerska republiken, som tillsattes vid särskilda tillfällen och som innehade en fullt laglig myndighet. Han var en för ett visst tillfälle utsedd ämbetsbroder åt konsulerna, men med vidsträcktare befogenhet än dessa. (källa)
5. Buss, som från 1880 var kyrkoherde i Glarus, fattade planen att söka bringa den yttre missionens utövning i överensstämmelse med vad han såg som en mindre trångbröstad kristendomsuppfattning än dittills varit fallet. Han utvecklade sina åsikter i skriften Die christliche Mission, ihre principielle Berechtigung und praktische Durchführung (1876) och stiftade 1884 i Weimar "Allgemeiner evangelisch-protestantischer Missionsverein", vars ordförande han var till 1893. År 1886 uppsatte han i förening med Arndt och Happel tidskriften "Zeitschrift für Missionskunde und Religionswissenschaft", och 1887 utgav han tillsammans med några ämbetsbröder en barnbibel. Buss var en grundlig alpkännare. (källa)
6. Iddo - även om det är oklart om det handlar om samma person - nämns även som ledare på en plats som hette Kasifja i Esra 8:17. I denna vers ber Esra att Iddo och hans ämbetsbröder och tempeltjänarna i Kasifja att sända tjänare till Templet. I Nehemja nämns en präst och levit vid namn Iddo. Profeten Sakarja kallas "son till Berekja, son till Iddo" (se Sak. 1:1). (källa)
7. Sedan Höijer fått den efterlängtade professuren, blev han efter en tid missbelåten med sin ställning, och på sina sista dagar började han längta från Uppsala. En orsak därtill var bland annat de misshälligheter, som uppstod mellan honom och åtskilliga av hans ämbetsbröder till följd av den häftighet och det anspråk på överlägset omdöme, varmed han i det akademiska konsistoriet ofta sökte att göra sin mening gällande. (källa)
8. Vid det viktiga riksrådsvalet i december samma år, då hattpartiet sökte samla sina yppersta krafter i rådet, valdes han trots sin ungdom till riksråd. Följande år utnämndes han till rikskansliråd, kanslipresidentens närmaste man inom regeringen och kansliet och 1750 därjämte till överstemarskalk. Vid kanslipresidentsvalet efter Tessins avgång 1752 fick han stå tillbaka för den något yngre Anders Johan von Höpken. Utan att visa någon harm häröver kvarstannade Ekeblad på sin post och samarbetade troget och utan slitningar med Höpken. När sedan denne 1761 tvangs att nedlägga kanslipresidentsämbetet, fick han ta över platsen. När så vid riksdagen 1765–1766 hattpartiets fall var oundvikligt, försökte han mildra efterräkningen med detsamma liksom den hotande räfsten med hans egen ämbetsföring genom en frivillig avskedsansökan (augusti 1765), den blev även beviljad, ehuru utan att pension tillerkändes honom och utan att hans ämbetsbröder i rådet därför skonades, såsom man dock synes hava förespeglat honom. Redan 1769 efter mössregeringens fall återinsattes han i rådet och på kanslipresidentsplatsen. Han tillhörde numera dem, som fått ögonen öppnade för vådorna av frihetstidens statsskick och i en förstärkning av konungamakten sågo rikets räddning, ehuru hans försiktiga och lojala väsen icke gjorde honom ägnad att deltaga i några revolutionära planer. Han fick ej uppleva statsvälvningen, i det att han avled 9 oktober 1771, träffad av slag i själva rådkammaren. (källa)
9. Medan folkmassorna den 10 augusti 1792 stormade Tuilerierna bemäktigade sig åtskilliga av upprorets ledare stadshuset (Hôtel de Ville) och konstituerade sig där som styrelse. Denna tillkännagav sin tillvaro för nationalförsamlingen och fordrade oinskränkt myndighet samt tillsättande av en utomordentlig domstol för avdömande av de "brott, som begåtts den 10 augusti", m.m. Pariskommunen blev allsmäktig under ledning av Danton, Robespierre och Marat samt använde bl.a. motgångarna i kriget för att upphetsa stadens befolkning mot nationalförsamlingen och rojalisterna. Förgäves sökte nationalförsamlingen spränga kommunen och få en ny stadsstyrelse vald. Nationalkonventet, vilket efterträdde nationalförsamlingen som franska folkets representation, måste sida om sida med sig tåla denna revolutionära myndighet. Robespierres fall 9 thermidor år II (27 juli 1794) medförde också Pariskommunens fall. Robespierre och ett åttiotal av hans ämbetsbröder slutade på schavotten. (källa)
10. 1794 kallades Fichte till den efter Reinhold lediga filosofiska professuren i Jena. Där utvecklade han en lysande lärarverksamhet och ett energiskt författarskap. Han framlade för första gången sitt självständiga filosofiska system i Grundlage der gesamten Wissenschaftslehre (1794) samt sin rättslära och etik i Grundlage des Naturrechts (1796) och System der Sittenlehre (1798). Emellertid kom han snart i stridigheter både med sina ämbetsbröder - filosoferna kunde inte godta hans reform av kantianismen, och teologerna förargades över hans på söndagarna hållna populära moralföreläsningar - och med en del av studenterna, som han stötte genom sina angrepp mot deras råa kårseder. Den sistnämnda konflikten gick så långt, att Fichte blev överfallen i sitt hem och för en tid måste lämna Jena. Men ödesdigrast blev för honom den s.k. ateismstriden (1799). Anledningen till denna var en i den av honom utgivna filosofiska tidskriften införd avhandling Über den Grund unseres Glaubens an eine göttliche Weltregierung (1798), i vilken Gud identifierades med den sedliga världsordningen. (källa)