Ängsmark Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet ängsmark

1. Med tiden blev ängsmarken allt näringsfattigare och man fick låta den ligga i träda med jämna mellanrum. När de kvävefixerande vallväxterna började användas blev det möjligt att odla grödor på åkrarna som faktiskt förbättrade markens näringsstatus och inte bara förbrukade näringsämnen. Man fick "råd" med att odla grovfoder på den värdefulla åkermarken istället för, som tidigare, bara på de svårbrukade ängarna. (källa)
2. Fältmarskalken Lennart Torstensson, ägare till Ulvsunda slott, lät sig gärna ros över till Stora Essingen. Han hade även långtgågna planer på att bygga ett palats vid en av öns stränder. Under 1800-talet uppodlades ängsmarken i dalgångarna kring öns höga, karga toppar. En arrendegård kallad Herrgården uppfördes nedanför Kungsklippan på öns östra sida. Stället var en utgård till Ulvsunda. Kvarteret Gammelgården och Gammelgårdsvägen minner fortfarande om den gamla utgården. Gårdens huvudbyggnad finns än idag bevarad inom kvarteret Gammelgården (Gammelgårdsvägen nr 4) och är därmed en av öns äldsta kvarvarande byggnader. (källa)
3. Under 1550-talet köpte respektive bytte kronan till sig samtliga gårdar på Lovön, utom prästgården och klockargården vid Lovö kyrka. I slutet av 1600-talet fanns det humlegårdar i nästan alla Lovögårdar. Humlekottarna förbättrar smaken och har konserverande samt bakteriedödande effekt vid bryggning av öl. Under 1800-talet uppodlades merparten av ängsmarken till åker och många handelsträdgårdar anlades som sålde sina produkter till Stockholm. Den största låg vid Lambarudd som hörde till Hogsta gård. En kvarleva från den tiden är även rester efter flera latringropar som anlades vid bland annat Hogsta, Söderby och Lunda. I groparna komposterades latrin från Stockholms torrdass, och blandat med en del sopor och torvmull blev produkten till gödsel, kallad pudrett, som sedan spreds på gårdarnas åkrar. (källa)
4. Ett mantal, eller hemmantal, var en kameral taxeringsenhet, ett besuttenhetsmått, som utgjorde grund för beskattning i Sverige (med Finland). Mantalet beräknades som regel i åker- och ängsmark, och uppskattades i tunnor (tunnland) och kappar efter hur mycket säd man kunde odla på marken. Skogsdungar och tomter räknades bort. (källa)
5. I källor från 1500- och 1600-talet används rote om arbetslag vid gruva eller hytta, och de gruvandelar som ägdes och brukades av sådan rote. Det kunde även åsyfta en underavdelning till hyttelag. På 1700-talet var järnbärarna i Stockholm uppdelade i arbetslag som benämndes rotar. I en källa från 1800 åsyftar begreppet delägare i en ängsmark, eller deras ängslott. (källa)
6. Sidvallsäng är lågtliggande, fuktig (sidlänt) ängsmark, vanligen en strandäng. Sidvallsängarna är den äldsta typen av äng och uppstod förmodligen någon gång runt järnålderns mitt för ca 2 000 år sedan. Snösmältningen gödslade sidvallsängarna med ett näringsrikt slam varje år. Dessa ängar består av kulturskapad gräsmark som inte plöjts med plog, gödslats med konstgödsel, blockbrutits eller dikats ut (alla dessa faktorer skiljer ängen och hagen från åkern). Sidvallsängens motsats är den torrare hårdvallsängen. (källa)
7. Enligt Nationalencyklopedins ordbok är ordet fitta känt åtminstone sedan ca 1650. Ursprunget är omstritt, men det kan komma från ett ålderdomligt ord för "något svällande", besläktat med "fet" men även med isländskans fita, "fet vätska" eller bara "fett". En annan tolkning är att det hör ihop med det fornsvenska fitja (jämför Fittja), "våt ängsmark", "strandäng", "sumpmark". En annan teori är att ordet härletts ur det fornskandinaviska ordet fuð i betydelsen "vulva". (källa)
8. Efterledet -ren har samma rot som ordet ränna. Det har även använts på åker och ängsmark som till exempel "dikesren" och "ängsren". Dikesrenen var den obrukade mark längs diket där marken var för lös eller brant för att kunna brukas, och ängsrenen var en obrukad ränna som utgjorde gräns mellan ägor. (källa)
9. Backlök (Allium oleraceum) och sandlök (Allium vineale) utmärks av en tät samling yngelknoppar i blomställningen. Båda växer på torra ställen, på grus och berghällar, sällan på ängsmark, och deras blad är ofta redan vid blomningstiden förvissnade. Yngelknopparna är däremot starkt xerofila och uthärdar torka, varigenom de för växtens förökning kunna fullt ersätta frön. Detta blir också händelsen, då själva blommorna ofta blir mycket få eller felslå. Som backlökens igenkänningstecken märks de två hölstren med lång, smal spets, sandlöken känns säkrast igen på de 3-flikade ståndarsträngarna, som är något längre än kalkbladen. Den förras geografiska utbredning i Norden sammanfaller på ett anmärkningsvärt sätt med vårlökens, den senares åter med ramslökens. (källa)