Ännu Synonymer Betyder Uttal

• fortfarande
• än

Hur används ordet ännu

1. Armband förekom redan under den senare stenåldern. I det forna Egypten bars armband företrädesvis av kungarna och kvinnorna, hos israeliterna tämligen allmänt av kvinnor och förnäma män. Abrahams trotjänare förärar som böneman två guldarmband åt Rebecka, Judit pryder sig med dylika till besöket hos Holofernes. Armband tjänade de israelitiska kvinnorna som amuletter mot "onda ögon", liksom hos österländskorna ännu i dag. Assyriernas förnäma män bär ringar på både över- och underarmarna, meder och perser var kända för sina dyrbara smycken av flera slag. Armringarna tjänade hos dem till att angiva sin bärares rang, och så är ännu förhållandet i österlandet. Bland antikens greker, där armbanden fick omväxlande konstnärliga former, begagnades de blott av kvinnor och unga sprättar, överarmens prydnader erhöll gärna spiralformformen. Etruskerna och romarna i äldsta tider gjorde armbanden cylindriska eller ormformiga, och den senare formen blev vanlig i norra Europa under järnåldern. Dittills hade materialet mest varit guld eller brons, eftersom silvret ännu var okänt. Men efter bronsåldern uppträdde smakfulla former i silver, ofta av vriden och flätad silvertråd. (källa)
2. Ursprungligen avsåg ordet en större galär, men sedan mitten av 1800-talet har man i Norden med galeas avsett den vanligaste typen av skutor, snedsegelriggad med två master, den förliga stormast och den akterliga mesanmast. Åländska galeaser har trots sitt namn lika lång eller något längre aktre mast, något som annars gäller skonerter. På bägge master brukar föras gaffelsegel, toppsegel och förr eventuellt ett par råsegel i toppen av stormasten, numera bara en salning. I fören har den för det mesta ett rätt långt bogspröt, där det är fästat ett eller två förstag, där man för klyvare. Innerst, från däck går ytterligare ett stag upp till salningen, där focken förs. I aktern finns vanligen en rätt rymlig kajuta, och på 1900-talet en styrhytt för rorsman vid ratten, och skepparens sjökort. Under de närmaste förra århundradena seglade hundratals, kanske tusentals, små fartyg av den typen runt Östersjön och Nordsjön kors och tvärs, och på de större insjöarna, med förnödenheter, den så kallade bondeseglationen. Ännu långt in på senare halvan av 1900-talet fraktade många familje- och partrederier sand, ved och grus från landsortshamnar till de större städerna med galeaser. Skepparna var för övrigt vanligtvis så erfarna att några sjökort egentligen sällan behövdes. (källa)
3. I historisk tid har det också förekommit kastratsångare, att gossar kastrerats för att de skulle kunna sjunga sopran även när de blev vuxna. Vissa av de klassiska operorna under 1700-talet, till exempel några av Mozarts, är skrivna för kastratsångare som på den tiden av religiösa skäl ansågs mer passande på scen än kvinnor, fastän kvinnliga sångerskor alltid förekommit såväl inom den profana som den sakrala musiken. En man som sjunger sopran i falsett kallas sopranist (jfr. kontratenor). En manlig sopran och en kvinnlig har olika röstklang, och för att en kvinna ska kallas sopran krävs förutom att hon kan ta tonerna, även att rösten växer med högre toner. Under barocken ansågs kastratsångare ha den vackraste klangfärgen, vilket var ännu ett skäl till att det var vanligt. (källa)
4. Biograforgel, även benämnd teaterorgel, är en så kallad piporgel av amerikansk konstruktion från slutet av 1800-talet. Ofta pråligt utstyrd för att passa in i äldre tiders påkostade biosalonger. Namnet lär vara använt endast i de nordiska länderna. I USA kom instrumentet att kallas "The Mighty Wurlitzer" med anspelning på tillverkaren Rudolph Wurlitzer Company. Radio City Music Hall i New York installerade världens största biograforgel 1932, den är ännu i bruk. (källa)
5. Bruket av bärstolar är mycket gammalt och har förekommit i antikens Egypten, Grekland och Rom. Även i Asien, främst Kina och Indien har bärstolarna mycket gamla anor och förekom där tämligen vanligt ännu på 1900-talet. En kvarleva av antikens bärstol är påvens Sedia gestatoria. Bärstolar användes under hela medeltiden och blev särskilt populära på 1600- och 1700-talet som transportmedel i städernas smala och smutsiga gränder. I Stockholm förekom på den tiden hyrtrafik med bärstolar, och under 1800-talet förekom privata bärstolar ännu tämligen flitigt. I Spanien var dessa ännu i början på 1900-talet i bruk. (källa)
6. Eftersom Södergrans ekonomi vid den här tiden var god, beslöt sig Södergran för att söka ännu bättre vård på sanatorium i Schweiz, som var centrum för tuberkulosvården i Europa. Till en början vistades hon på ett sanatorium i Arosa men var missnöjd med vården där. I januari 1912 flyttade hon till sanatoriet Davos-Dorf, där hon vårdades av den då berömde Dr Ludwig von Muralt. Hon beundrade honom mycket och fotograferade honom. (källa)
7. I Tyskland finner man ett mycket gammalt spår av Didrikssagan i det forntyska, från 800-talet härrörande, kvädet om striden mellan Hiltibraht (Hildebrand), Didriks främste rådgivare och vän, och sonen Hadubraht. Under 1100-talet ombildades detta kväde till en hjältesång, "Das Hildebrandslied", och en troligen samtidig melodi till denna är ännu i behåll. (källa)
8. Ättens mest framstående medlem, Johan von Mengden (ca 1400-1469), var 1439 fogde i Karkus, och sedan 1442 komtur av Reval, blev 1450 livländsk mästare och ledde som sådan med stor duglighet sin ordens öden, bland annat under de svåra förhandlingarna med svenske kungen kung Karl Knutsson och ännu mer med Kristian I, och ärkebiskopen av Riga, till sin död, 1469, han har blivit kallad "en af de bäste landsherrar Livland egt". (källa)
9. Fastän alla helgonförknippade danska gillen enligt den så kallade köpstadsordinantsen av 1526 skulle upplösas lyckades bland annat Lunds gille inte bara leva vidare utan tycks även ha blomstrat under 1500-talet. Till bevisen härför hör donationen av den ännu bevarade Knutsklockan i Lunds domkyrka (1559) samt det ovan nämnda skrået av 1586. Ännu i början av 1600-talet investerade gillet i ett antal praktfulla "regalier" i silver, nämligen dels den stora åldermannakedjan, dels den välkomma som ännu används som dryckeskanna av bröderna. Härefter följde dock en längre nedgångsperiod under 1600-talets senare hälft och merparten av 1700-talet. Medlemsantalet var lågt och de fåtaliga gillesmedlemmarna tycks mest ha ägnat sig åt att berika sig själva på den tynande gilleskassans bekostnad. (källa)