Ålägga Synonymer Betyder Uttal

• anbefalla
• beordra
• föreskriva

Hur används ordet ålägga

1. Alla hirdens inre angelägenheter avgjordes på hirdstämmor under kungens eller hirdstyrarnas ledning. Samfundets medlemmar, såväl som kungens andra undersåtar, var visserligen skyldiga att lyda landets allmänna lag, men stod dessutom under en särskild hirdlag (hirðskrá). Denna lags bestämmelser åsyftade inte blott att främja höviska seder och ridderligt skick hos hirdmännen, utan även att utbilda hirdinrättningen till ett lämpligt organ för kungen som statens högste styresman, vilket klart uttalas i kung Magnus Lagaböters hirdskrå. De olika befattningar eller ämbeten, som uppstod inom hirden, utvecklade sig även med tiden från att vara endast hovfunktioner till riksämbeten av första rang. Det äldsta av dessa hirdämbeten innehades av kungens märkesman (merkismaðr), motsvarande nyare tiders fanbärare, eller stambo. Han skulle bära och försvara kungens stridsmärke (fana), och på krigsskeppet hade han jämte de tappraste sin plats i förstäven, som han skulle värja. Ännu högre i anseende var stallaren, ursprungligen ett slags kunglig stallmästare, som hade sig ålagt att anskaffa och ordna skjutsen på kungens resor, men även fick tala på kungens vägnar vid offentliga tillfällen, vid ting och hirdstämmor, liksom han även föredrog hirdens angelägenheter inför kungen. (källa)
2. Även under början av nya tiden togs riksdagens medverkan framför allt i anspråk vid politiska kriser — revolutionära förändringar i tronföljden, beslut om krig, politiska rättegångar, för vilka riksdagen uppfattades som normalt forum —, men den började nu också användas till att stifta lag — första gången i Västerås 1527 — och för att pålägga nya skatter — första gången troligen 1544. Därigenom uppstod frågan om riksdagens kompetens i förhållande till landskapsmenigheterna, som förut haft att omedelbart besluta i dessa ärenden. Inte nog med att detta röjde en tendens att anse de valda riksdagsmännens mandat begränsat av innehållet i deras av valmännen givna fullmakter, utan riksdagarnas beslut underställdes också "ständerna i landsorten" till bekräftelse (jfr Imperativt mandat) — något, som särskilt Karl IX ansåg behövligt. (källa)