Ålderman Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet ålderman

1. Ålderman eller äldste är en vald föreståndare för ett gille eller skrå. (källa)
2. I och med 1669 års skrå får vi en intressant detalj: ämbetets låda var central vid ämbetets gillen. Det var en uråldrig sed att varje ämbete hade en kista vari ämbetets pengar, privilegier och sigill skulle bevaras. Enligt 1621 års skrå skulle denna låda och dess nyckel förvaras hos åldermannen. Från och med 1669 skulle denna låda ha tre nycklar som fördelades på åldermannen och de två äldsta bisittarna (i den händelse att man hade fler än två). På detta sätt säkerställde man att dessa tre ämbetsmän alltid var närvarande vid ämbetenas gillen. En del av ritualen kring gillet innebar att de tillsammans låste upp kistan på gillesdagens morgon och sedan låste den då gillesdagen var över. I skråt står också "för öpen Låda" som en synonym för gillesdagen. (källa)
3. I Sverige upphävdes skråsystemet år 1846 genom att Fabriks- och hantverksordningen ersatte 1720 års skråordning. Skråförordningar hade dessförinnan reglerat stadshantverkarnas villkor, krav för att upptas som lärling, att erhålla mästarbrev, utses till ålderman, och bildanden av ämbeten samt dessas ansvarsområden (exempelvis sjukvård). (källa)
4. Han bodde med sin familj i Maria Magdalena församling, Södermalm, Stockholm. Från 1628 var han ålderman i konterfejar- och målarskrået i Stockholm. Under perioden 1634-1640 tjänstgjorde han som hovmålare hos änkedrottning Maria Eleonora. I en dikt från 1639 sägs att han förstår att "stoffera" höga herrar och konungar, att med sin pensel "formera" ädla grevar och "mansieurar". Jacob Heinrich var vid denna tid, vid sidan av mästaren Johan Assman (trol. 1667), den mest anlitade porträttören hos de högre stånden. (källa)
5. Alltsedan medeltiden medverkade nämndemän på olika sätt i den dömande verksamheten i häradsrätterna på landsbygden i Sverige. Ursprungligen hade också rådmännen i städernas rådhusrätter en roll som starkt påminner om nämndemännens på landsbygden, de var lekmän och kom först senare att bli ämbetsmän. I Bergslagen kallades de bisittare vid bergstingen eller bergsnämndemän, och var åldermän. Vid häradsrätterna kallades de ofta tolvmän. Ursprungligen var nämnden inte en fast beståndsdel av domstolen, utan ett bevisningsmedel, som i vissa fall användes istället för det annars vanliga (ed och edgärdsmän). Nämnden avgjorde vad som var sant i målet, men dömde inte. Den hade således ungefär samma uppgift som juryn i anglosaxisk rätt. Bisittarna i nämnden var i allmänhet tolv till antalet. De valdes för varje enskilt mål av parterna själva eller av domaren med parternas samtycke. Bevisning genom nämnd undanträngde småningom alltmer de äldre bevisningssätten, i de yngre landskapslagarna och ännu mer i landslagarna blev "nämndemålen" allt flera. Nämnd användes inte bara vid häradstingen, utan också vid lagmansting, biskopsting och konungsting (i sistnämnda fallet kallades den konungsnämnd). (källa)
6. Kraven för att erhålla mästarbrev har varierat under historien och för olika hantverkare. Hammarsmeder anställda vid järnbruk, kunde få mästarbrev av åldermannen, och därmed rätt att kallas hammarsmedsmästare, medan mästarbrev för hantverkare med burskap reglerades av skråordningar. (källa)
7. En välkomma eller välkomst är en större bägare eller pokal, som man förr vid festliga tillfällen drack hälsnings- eller välkomstskålen ur. Dessa stora dryckeskärl förekom särskilt hos hantverksämbeten under skråtiden, och varje skrå hade då sin egen välkomma. Vid upptagningen av nya medlemmar i sällskapet/ämbetet skulle den nye brodern dricka alla bröders skål varpå åltgesällen/åldermannen svarade med en skål för den nyantagne. (källa)
8. Åter i Lund odlade Lembke även ett långvarigt engagemang inom stadens Knutsgille, i vilket han inträdde 1943, blev sekreterare 1951, vice stolsbroder 1953 och stolsbroder från 1958 till 1971. Som sådan fick han, efter åldermannen, professor Karl Gustav Ljunggrens plötsliga död strax före gilleshögtiden 1967 rycka in som ledare för densamma. Hans gilles- och yrkesbroder, lagmannen Anders Bruzelius, har beskrivit Lembke som "skicklig, ansvarsmedveten och klartänkt". (källa)
9. Den 6 december 1899 bildades Stockholms Droskägareförening av droskägarna i Stockholm. Vid bildandet hade föreningen 129 registrerade droskägare som tillsammans hade 175 droskor och 1390 hästar. Föreningens första ordförande blev åldermannen i Norra Åkarelaget J. Th. Malmström. Man satte efter något år upp ett antal stolpar med direkttelefoner där droskorna kunde stå och vänta på körning. 21 maj 1901 infördes namnanropet "Droskstation" hos både riks- och allmänna telefon för kunder som ringde och beställde droskresor. Själva "Droskstationen" var till en början inrymd i en lokal tre trappor upp i huset på Skeppsbron 2 men 1916 flyttade man till telefonstationen på Jakobsbergsgatan 16. (källa)
10. Evas far, guldsmeden Pogner och stadsskrivaren Sixtus Beckmesser finns bland mästersångarna. Beckmesser vill ha Eva till hustru och ber Pogner tala för hans sak hos henne, men Pogner svarar undvikande. Mötesdeltagarna infinner sig efter hand, och Walther anhåller om att få bli med bland mästersångarna. Sedan åldermannen Kothner förrättat upprop, håller Pogner ett tal i vilket han förkunnar att han vill ge sin dotter åt den som segrar i tävlingen. Skomakaren Hans Sachs föreslår att inte mästarna, utan Eva själv, skall utse segraren. Men han får endast medhåll av lärlingarna. Pogner fattar sympati för Walther och rekommenderar honom till gillet. Kothner vill veta vem hans lärare är, och riddaren berättar att han under de långa vinterkvällarna har suttit vid spisen i den insnöade borgen och studerat minnesångaren Walther von der Vogelweides vers, och om våren och sommaren har naturen och fågelsången verkar inspirerande på det han tänkt och drömt ("Am stillen Herd in Winterszeit wann Burg und Hof"). Riddaren får tillstånd att visa vad han kan vid provsjungningen, och hans rival, Beckmesser tar plats som "märkare" bakom ett förhänge med tavla och krita. Walther improviserar en sång om diktkonsten som skapande kraft. Men han blir gång på gång avbruten av det skärande ljudet från Beckmessers krita, som skrapar mot tavlan. Då Beckmesser visar fram tavlan är den fylld av streck, som visar felen i Walthers sång. Mästersångarna blir inbördes oense om bedömningen, och möter slutar i ren förvirring när Walther rusar ut från kyrkan i förtvivlan. (källa)