Åtnöja Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet åtnöja

1. I sitt förslag skriver Ekman: "Göteborgs fisktorg och fiskförsäljning ha i flera år varit föremål för högst berättigande anmärkningar, och allmänt erkännes att ingen av stadens offentliga anstalter är mera i behof af vår fiskmarknad och vårt fisktorg."---"...denna näringsgren befinner sig uti en utveckling, som icke längre kan åtnöjas med de anstalter, staden erbjuder för densamma." Han skriver vidare: "...här säljes all saltsjöfisk död och utan något slags kontroll eller ens begrepp, om den, uti sitt om vintern ofta stelfrusna tillstånd, är veckor gammal eller nyss fångad, att bedrägerier af högst betänklig art oförsynt begås, och att fisken säljes från gatan direkt ur gatsmutsen och hästgödseln. För åstadkommande af en tidsenlig och emot Göteborgs öfriga allmänna institutioner svarande fiskmarknad, får jag föreslå uppförandet av en fiskhall, sådan man finner den uti de flesta större städer i utlandet, der all detaljförsäljning föregår under tak, på saludiskar av sten, försedd med vattenledning for ständig sköljning och öfverspolning, med smärre bassiner till bevarande af såväl salt- som sötvattenfisk uti lefvande tillstånd, och med isreservoirer för den dödas konserverande, och i öfrigt med iakttagande hvad i utlandet, särdeles Paris och Liverpool, finnes tillämpadt af nyare tidens uppfinningar i denna väg. I brist af lämpligare plats, får jag föreslå, att denna fiskhall uppföres på det nuvarande Fisktorget, helst av jernj samt att ismagasinet, jemte lossningsplats för engroshandeln, förlägges till tomten snedt emot på andra sidan Vallgrafven, allt enligt ritningar, som nu äro under arbete." Även Hushållningssällskapet hade tidigare uttalat sig över bristerna: "...ingen stad i riket har en så illa ordnad fiskmarknad som Göteborg.". (källa)
2. När topografen Carl Fredric Broocman i mitten av 1700-talet besöker kyrkan var den fortfarande för liten. Han skriver: "När Kyrkan aldraförst blifwit funderad, therom wet här ingen något berätta, men then Östra delen af henne, som kallas Chor-Kyrkan, har Öfwersten Claes Kugelhielm låtit bygga och bekosta, på hwars anmodan Biskopen Doctor Jöns Terserus thensamma inwigde then 15 Aug. år 1674. Kyrkan står på Krono grund, en och en fjerdedels mil ifrån Wadstena, och är gamla Kyrkons längd 17 och en half aln, och thes bredd 12 och en fjerdedels aln, men Choret håller uti längden 13 och en half aln, och uti bredden 12 och en half aln, så at hela Kyrkons längd är 31 alnar: och änskönt hon har en utbyggnad af 9 och en half alns längd och 10 och en half alns bredd å Södra sidan, som Öfwersten Hieronymus Lindeberg på Lindenäs bekostat för år 1681, hwarföre then ock kallas Lindenäs-Kyrkan, så är hon likwäl trång, och thertil med mörk af the under Hwalfwen upbyggde Lecktare, som mycket förtaga dagsljuset, i thy the nedre i Kyrkon sittjande måste åtnöja sig med thet ringa sken af dagen, som igenom små trinna Fenstergluggar lyser fram under Lectarne. (källa)
3. Det av sistnämnda två härader samt Ljunits och Herrestads härader bestående fögderiet blev sålunda delat. Denna anordning gynnades av de därvarande fögderitjänstemännens åtagande att åtnöjas med halv lön. (källa)
4. På ön Ösel, som hörde till drottning Kristinas underhållsländer, hade en stor mängd oordningar inritat sig. Folket var okunnigt, oordentligt och vildsint, prästerna i hög grad råa och lastfulla, de medel, som anvisats till kyrkor, skolor och de fattiga, bortryckta eller förskingrade. För att söka förbättra dessa bedrövliga förhållanden ditsändes såsom superintendent en präst vid namn Justus Heinrich Oldekop, en nitisk, driftig och tilltagsen, men också häftig och obetänksam man, som oförskräckt angrep missbruken, utan hänseende till stånd eller person. Snart gjorde han sig också hatad av alla, och under tre års tid förhöll man hans lön, men han lät inte skrämma sig, sparade inte heller på bittra utfall mot något var, och för några sådana förgripliga yttranden lät Gustaf Kurck stämma honom förätta. Då reste Oldekop till Stockholm och anklagade, å sin sida, generalguvernören att ha låtit muta sig, vilket hade till följd ett yrkande av denne, att Oldekop, ehuru befullmäktigad superintendent, borde, såsom icke varande infödd svensk, betraktas såsom lösdrivare och därför träda i häkte under den tid han utförde sitt klagomål mot en rådsperson. Detta bifölls av regeringen och, efter tre fjärdedels års stillasittande i det osunda fängelset, var mannen så försvagad, att han knappast kunde stå på benen. Brahe, de la Gardie och Stenbock skaffade honom bättre utrymme och kost samt sökte även förmå Gustaf Kurck till eftergift, men förgäves. Däremot uppretade man sinnesstämningen emot Oldekop på Ösel så, att först öns prästerskap och sedan hela därvarande borgerskapet inkom med klagomål mot den stränge ivraren. Rannsakningen drog ut på tiden och Oldekop fick kvarsitta i häktet. Slutligen tillsattes en särskild domstol, varav ärkebiskopen var medlem, och då denne yttrade om Oldekop, att han var en förståndig man, påstod Knut Kurck, att ärkebiskopen för ett sådant yttrande borde förklaras jävig. Man ville tvinga Oldekop till avbön för Gustaf Kurck, men han kunde ej förmås till ett sådant steg, vilket hans samvete förbjöd honom. Dock, när tredje fängelseåret ingått, slappades Oldekops motståndskraft, och han förklarade sig äntligen villig till den fordrade avbönen, men nu påstod Bengt Horn, att Kurck inte borde släppa honom så lätt, och denna uppmaning lydde Kurck, ehuru både la Gardie bad honom åtnöjas med den erbjudna upprättelsen, och även Karl XI, nu bliven myndig, föreställde Kurck skriftligen, hur Oldekop, genom så lång fängelsetid och genom förnekad ämbetsutövning, vore tillräckligen straffad för det fel han kunde ha begått, "och", tillägger kungen, "vi tycka derföre, att I boren af kristligt medlidande något eftergifva och ej stå på högsta rätten, och vore en sådan försoning oss ganska angenäm, dock alltid den lagliga rätten eder förbehållen". På denna yrkade Kurck fortfarande, varför kungen återförvisade målet till domstolen, men ännu 1675 var det inte utrett. Då uppsköt kungen dess vidare handläggning samt befallde Oldekop resa till Ösel och där återta sin syssla. Det syntes emellertid hur farligt det var att den tiden anklaga ett riksråd och hur långsam rättegången kunde göras i dylika fall. (källa)