Örtblad Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet örtblad

1. Den underjordiska, något snett ställda pelarstammen bär i sin spets vid eller strax ovanför jordytan en stor, övervintrande knopp, som i sin nedre del består av breda, tunt hinnaktiga, gråvita eller rödlätta fjäll (lågblad), och högre upp några späda anlag till vanliga örtblad. I bladvinklarna av såvälågbladen som örtbladen sitter blomknoppar. I blomknopparna ligger alla blomdelarna färdiga redan på hösten och blomman kan slå ut genom att bara sträcka ut dem och ge dem den slutliga färgen. Bladanlagen utvecklas långsammare. Tidigt på våren finns vanligen också fjolårets blad ännu kvar, men de dör under försommaren, när de nya bladen blivit fullvuxna. (källa)
2. De allra flesta tågväxterna är ettåriga eller fleråriga örter. De ser ganska mycket ut som gräs. Den underjordiska delen av stammen är en krypande jordstam. Den del som är ovanför jorden är en ihålig stjälk eller stängel som inuti utgörs av svampartad, lucker märg. På de fleråriga arterna finns det lågblad på jordstammen, utlöparna och stjälkens nedre del. Sådan blad finns inte på de ettåriga. Lågbladen är fjäll- eller slidlika med en kort eller ingen skiva. De övergår längre upp i vanliga örtblad. Örtbladen har antingen öppen slida, vilket är det vanliga i släktet Juncus, eller sluten slida, till exempel i släktet Luzula. Bladskivorna är platta som på gräs eller runda i genomskärning. De kan också vara tillplattade från sidan, så att de är ganska svärdlika. Blomställningen är antingen gles med ganska långa blomskaft eller mycket tät med blommorna samlade i ett huvud. (källa)
3. Blomställningen består vanligtvis av 2 blommor som sitter parvis i toppen av en tunn stängel. Eftersom det ibland kan uppstå en tredje blomma, kan man se den vanliga blomställningen som ett 2-sidigt knippe vars toppblomma saknas. De båda parblommorna stöds av ett par skärmblad som är mindre än örtbladen. Ibland flyttar det översta paret örtblad högre upp på stängeln samtidigt som de förminskas till skärmblad. Då växer det ut en blomma i vardera bladvinkeln så att hela blomställningen får fyra blommor, två i toppen och två nedanför dem. Närmast under varje enskild blomma kan man se tre par ytterst små skärm- eller högblad, alla är, liksom blomfodret, täckta av långskaftade körtlar, s.k. glandelhår. (källa)
4. Botaniskt menas med parasit en växt som får sin näring genom att ta denna ur en annan levande växt eller levande organism. Sådana parasiter kallas om de lever på ett värddjur zoobioter, om de lever på en växt fytobioter. En parasit som lever helt inuti sin värd kallas här endoparasit, om den lever endast delvis inne i sin värd kallas den ektoparasit. Ett exempel på en botanisk ektoparasit är mistel. De orkidéer som ofta kallas parasiter är i själva verket epifyter. Helparasitiska fanerogamer saknar klorofyll och örtblad, och deras rötter saknar rotmössa. Det finns ett fåtal parasitiska alger, framför allt rödalger. (källa)
5. Blåsuga (Ajuga pyramidalis) är en ört med underlig form. Den mjuka stjälkens alla ledstycken är förkortade, alla de nedersta bladen (de egentliga örtbladen eller näringsbladen) bildar därigenom en rosett, vars blad ligger tryckta mot marken. Även de övre bladen, som ombildats till högblad, sitter så tätt, att hela den blombärande delen liknar en smal, fyrsidig pyramid. Om bladrosetten frånräknas, har alltså hela plantan sin motsvarighet i översta delen, toppen eller "axet", hos Prunella, Stachys med flera. (källa)
6. Bladkanter hos växter är mycket viktiga när växtens utseende ska beskrivas. I artbeskrivningar menar man alltid utseendet på helt utvecklade mellanblad (örtblad) om inget annat anges. (källa)
7. Skogsfru (Epipogium aphyllum) är en parasit eller myllväxt (jämför med nästrot och korallrot) utan gröna delar och utan utvecklade örtblad, till färgen vitaktig eller svagt skär (inte ens fruktanlaget undantaget) och av lös och saftig beskaffenhet. Även rötter saknas. Under jorden har den en korallformigt förgrenad jordstam, som utsänder smala utlöpare. Stjälkbasen är lökformigt förtjockad. Blommorna, som är stora och vaniljdoftande, sitter på smala skaft i en fåblommig klase, de har läppen vänd uppåt och kalkbladen är gulvita, utom läppen, som är vit, vaxlikt genomlysande och försedd med radvisa, rosenröda fläckar, även läppens punglika, uppåtvända sporre är rosenröd. Pelaren är av klubblik form, ståndarknappen lösgör sig nästan som ett lock med ett gångjärn och man ser då två långa, fina strängar som förbinder klibbskivan på rostellum med de två pollinarierna i ståndarknappen. Märket sitter hos denna växt vid pelarens bas. (källa)
8. Dvärgvårlöken har ungefär samma utbredning, men sparsammare västerut och mer utbredd i vårt områdes östra delar, i Norge åtminstone till Bergen. Den skiljer sig från föregående genom smalare örtblad och spetsiga kalkblad samt har blomställningens (skruvknippets) alla axlar mer eller mindre tydligt förlängda. (källa)