Amorteringslån Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet amorteringslån

1. Den 24 november 1924 beslutade Göteborgs stadsfullmäktige att köpa in Lisebergs nöjespark för 1 miljon kronor, en summa som likviderades med ett 30-årigt amorteringslån vilket staden gått i borgen för. År 1925 övertogs nöjesparken av det kommunala bolaget Liseberg AB. Parkens första chef, och en av dess initiativtagare, var den legendariske "snickaren från Skåne" Herman Lindholm (1955), mellan åren 1923 och 1942. Lindholm hade redan 1903 startat Krokängsparken vid egendomen Sannegården på Hisingen. Den drevs av Göteborgs Arbetarekommun och blev Göteborgs första Folkpark samt en direkt föregångare till Liseberg. Lisebergs första styrelse bestod av: ordförande, kamrer Herman Lindholm, vice ordförande, konsul Erland Erlandsson, kassaförvaltare, direktör Osvald Arnulf-Olsson, sekreterare och ombudsman, advokat Henrik Almstrand, övriga ledamöter, arkitekt Arvid Bjerke, redaktör Hakon Wigert-Lundström, direktör Douglas Levisson samt direktör August Åkesson. (källa)
2. Mölndal Energi bildades 1 januari 1947 då Mölndals stad köpte elanläggningarna i Mölndal av Yngeredsfors Kraft AB för 795 000 kr. Med kungens tillstånd den 23 maj 1947 kunde ett 20-årigt amorteringslån på 1 220 000 kr finansiera köpet. Elverket fanns på Kvarnbygatan 65 och montörerna på Södra Brogatan 1 i Krokslätt. (källa)
3. Genom ett kejserligt manifest den 11 december 1811 införlivades Viborgs län med övriga Finland. Den 31 december samma år kom en förordning som bestämde hur donationsböndernas avgifter skulle tas ut tills skatteläggning gjorts. 1817 utfärdades ytterligare en förordning, varigenom donationsmottagarna i de flesta fall fick full äganderätt till jorden, medan bönderna bibehöll sin besittningsrätt. Den 25 november 1826 förordnades att de i Viborgs och Kymmenegårds län donerade egendomarna skulle räknas som vanliga frälsehemman. Dessutom bestämdes att bönderna mot beslutade avgifter skulle få behålla på sina hemman till 1837. Därefter fick donationsägaren besluta om avgifter och jordnatur. Då donationsgodsen i strid med grundlagen bytte jordnatur förlorade allmogen den ärftliga besittningsrätten till sin jord, och hamnade faktiskt i ett slags livegenskap. 1826 års författning var en skamfläck i Finlands lagstiftnings historia då en tjugondelen av landets befolkning överlämnades till godsägares och förvaltares godtycke. Den innebar även en förlamning av hela östra Finlands utveckling. Detta missförhållande undgick inte regeringens uppmärksamhet. Vid lantdagarna åren 1863 och 1867 föreslogs att det finska statsverket skulle lösa in donationsgodsen. Förslagen blev i huvudsak godkända av parlamentet. Regeringen kunde verkställa inlösningen, dels med sparade statsmedel och dels med ett amorteringslån som uppgick till 12 miljoner mark. Bönderna fick rätt att köpa den egendom de hade besittningsrätt till genom lån från staten. 1890 löste finska statsverket in det sista av de stora donationsgodsen. Därefter fortsatte dock inlösen av de återstående mindre donationsegendomarna. För att underlätta friköpen hjälpte kronan till att sälja timmer ur godsens skogar så att kostnaderna kunde täckas. (källa)