Vad betyder och hur uttalas anblåsa
Anblåsa uttalas an|blåsa anblåste.
Anblåsa betyder anblåsa en flöjt.
Ordformer och varianter av anblåsa
Aktiv
- anblåsa
- infinitiv
- anblåser
- presens
- anblåste
- preteritum
- anblåst
- supinum
- anblåsande
- presens particip
- anblås
- imperativ
Passiv
- anblåsas
- infinitiv
- anblåses
- presens
- anblåstes
- preteritum
- anblåsts
- supinum
Perfekt particip
- anblåst en
- ~ + subst.
- anblåst ett
- ~ + subst.
- anblåsta den/det/de
- ~ + subst.
Anblåsa är ett verb
Verb (av lat. verbum, ord), ordklass som innefattar ord som uttrycker handlingar, skeenden, processer, tillstånd och liknande. En vanlig minnesramsa, som även finns i många andra varianter, är Verb är någonting man gör, cyklar, tutar, springer, kör. Exempel på verb är redigera, skriva, åldras, må, trivas, sjunga, ljuga. Eller helt enkelt ord man kan sätta att framför.
Hur används ordet anblåsa
Platta enkelrörblad, bestående av en platt skiva med en vass kant som anblåses. Denna typ används bland annat till klarinett och saxofon, och fästs vid ett munstycke.
Uppsatsens längd kan i teorin sägas avpassas för att ge resonans åt de formanter man vill förstärka och undertrycka dem man vill försvaga, i praktiken varierar formerna mycket och vad som händer i en anblåst rörverksuppsats är ofta svårt att analysera. De vanligaste grundformerna är tratt och cylinder. Vanliga material är mässing, tenn och trä.
Ångorgel, calliope, är en orgel med täckta pipor vilka till skillnad från en vanlig orgel anblåses med ånga i stället för luft: När spelbordets tangenter trycks ned öppnas (direkt eller elektromekaniskt) spelventiler som släpper ångan till piporna i en enda stämma. De största ångorglarna täcker många oktaver men på samma sätt som i fråga om klockspel kan omfånget hos en ändå fullt spelbar ångorgel begränsas högst avsevärt.
För att visa ljudsvängningarna i en orgelpipa inpassas en kapsel så, att kautschukmembranen täcker ett hål i pipans vägg, placerat i närheten av en knutpunkt för de stående vågorna i pipan, eftersom luftens förtätningar och förtunningar är starkast vid en dylik. När luften förtätas, buktas membranen utåt och driver hastigt ut en del gas i lågan, som därför flammar, upp, vid förtunning går det omvänt. Man betraktar lågans bild i en spegel, som roterar kring en vertikal axel. Står lågan stilla, syns den i spegeln utdragen till ett horisontellt ljusband av konstant höjd, men när en ton anblåses i orgelpipan, svänger den upp och ned, och ljusbandet uppdelas i ett antal taggar (se figur 2), av vilka var och en svarar mot ett uppflammande av lågan.
