Anfallsvapen Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet anfallsvapen

1. Under medeltiden ersattes tornen med plattformar för bågskyttar och slungkastare. Någon gång under senantiken eller tidig medeltid övergick man även till trekantiga latinsegel och under det bysantiska riket användes även grekisk eld, en tidig form av eldkastare, som anfallsvapen. Det sista stora galärslaget var slaget vid Lepanto 1571. Från slutet av 1600-talet blev galärerna gradvis utkonkurrerade av segelfartyg i rollerna som både krigs- och handelsfartyg. Galärer fanns kvar ända in på tidigt 1800-tal i kustflottor, bland annat den svenska skärgårdsflottan och dess ryska motsvarighet. (källa)
2. Beväpnade med pilbågar eller i senare tid med musköter eller gevär kan dock även ett lätt kavalleri ha en betydande roll som anfallsvapen. Historiska exempel på det är hunnerna, mongolerna under Djingis Khan, mamluker och kosacker. (källa)
3. På 1100-talet började riddare bära ett skydd av hårt läder över ringbrynjan. En form av brynja var en ringpansarskjorta, den så kallade hauberken, som var en tröja av läder med påsydda järnringar eller små metallfjäll som skyddade mot svärdshugg och lansstötar. Metallfjällen gjordes efter hand större. Den tilltagande effektiviteten hos anfallsvapnen gjorde att skyddsbehovet ökade och därför försökte man i mesta möjliga mån undvika skarvar mellan rustningens plåtar. Vid 1300-talets slut smidde man hela bröst- och ryggharnesk. Strävan efter tillräckligt skydd ledde under 1400-talet till att ryttaren helt blev klädd i järn. (källa)
4. Värjan användes på 1800-talet och i början av 1900-talet mindre som försvars- eller anfallsvapen än som befäls- och prydnadstecken. Värjan tillhörde särskilt ämbets- och tjänstemännens uniformer (se dräktvärja). Kraftigare värjor, främst lämpade för hugg kallas huggvärjor, medan stötvärjorna är lättare värjor med tunn klinga, exempelvis rapiren. (källa)