Antipatisk Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet antipatisk

1. 1824 skrev han Die Harzreise, som utgavs i Reisebilder 1826 tillsammans med diktcykeln Die Nordsee, en reseskildring i Laurence Sternes bisarrt nonchalanta, subjektiva kåserande stil med inlagda dikter. 1827 utkom Buch der Lieder, som skulle komma att göra hans namn världsberömt. 1828 reste Heine till Storbritannien, ett land som ständigt skulle förbli honom antipatiskt för sin prosaiska affärsanda, och samma år besökte han Italien, skildrat i nya Reisebilder. (källa)
2. Tassara var en kort tid ambassadör i Washington, D.C., men ägnade sig därefter åt litterär verksamhet med Quintana som mönster. År 1869 var han dock ambassadör i London under några månader. Tre för Tassara mycket antipatiska historiska händelser, franska revolutionen 1848, den spanska 1868 och fransk-tyska kriget 1870, inspirerade många av hans dikter, av vilka kan nämnas Dios, Al firmamento, La fragata, A un amigo en la muerte de su esposa, Himno al Mesias, El nuevo Atila, A Dante, Recuerdos och den stora filosofiska dikten Un diabio más, först kallad Luzbel. I en samling Poesías (1872) tolkade Tassara sin vän Donoso Cortés idéer. Han översatte Horatius, Vergilius, Shakespeare med flera. Adolf Hillman skriver i Nordisk familjebok: "T. var en intressant typ för en romantiker med stark orientalisk biklang. Hans hymner och oden äro praktfulla och utmärkas af stor kraft och formsäkerhet.". (källa)
3. Den andra symfonin, Livre pour orchestre och cellokonserten skrevs under en delvis traumatisk period i Lutosławskis liv. Hans mor dog 1967 och åren 1967–1970 var en orolig tid i Polen. Detta bottnade i förtrycket av teaterproduktionen Dziady som satte igång en våg av protester under sommaren 1968, användandet av polska trupper för att slå tillbaka de liberala reformerna i Tjeckoslovakien under pragvåren och strejken vid varvet i Gdańsk som ledde till våldsamma motåtgärder från myndigheterna, allt detta orsakade påtagliga politiska och sociala spänningar i Polen. Lutosławski stödde inte sovjetregimen och dessa händelser har förutsatts ligga till grund för den ökande mängden antipatiska effekter i hans verk i synnerhet i cellokonserten han skrev 1968–1970 för Rostropovitj och Royal Philharmonic Society i London. Rostropovitjs eget ställningstagande mot sovjetregimen hade just blivit känt och han stödde senare dissidenten Aleksandr Solzjenitsyn. Lutosławski medgav aldrig själv att sådana influenser hade en direkt inverkan på hans musik, men han medgav att de påverkade hans konstnärskap i någon mening. Hursomhelst blev cellokonserten en stor framgång och både Rostropovitj och Lutosławski hyllades för den och vid uruppförandet erhöll Rostropovitj Royal Philharmonic Societys guldmedalj av Arthur Bliss. (källa)