Arrendetid Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet arrendetid

1. Med bostadsarrende avses arrendeupplåtelse som sker för annat ändamål än jordbruk och som berättigar arrendatorn att uppföra eller bibehålla bostadshus på marken. Rättsinstitutet bostadsarrende kom till år 1968 och syftade till att förbättra den rättsliga ställningen för ägare till fritidshus och permanentbostäder som disponerade marken med arrenderätt (sommarstugearrenden och arrendevillor). Avtal om bostadsarrende skall träffas för viss tid, minst fem år, eller för arrendatorns livstid. Uppsägning skall alltid ske för att avtalet skall upphöra att gälla vid arrendetidens utgång. Bostadsarrende är – liksom jordbruksarrende – förenat med besittningsskydd i form av en rätt till förlängning av arrendeavtalet vid arrendetidens utgång. (källa)
2. Stockholms nya koloniområden anlades i regel i gränstrakten mellan stad och land. Marken arrenderades ut av Stockholms stad och arrendetiderna var till en början korta. Det gjorde att kolonisterna levde med en ständig rädsla att bli uppsagda, när stadens politiker tyckte att marken kunde behövas för nya byggnader eller vägar. Arrendekostnaden sattes lågt, så att koloniområdena kunde utnyttjas av alla. 1907 var arrendeavgiften 5 öre per kvadratmeter och år, för en normalstor lott om 200 m² betydde det tio kronor om året. En genomsnittlig manlig industriarbetarårslön låg 1907 på 1077 kr. (källa)
3. Svenska kronan hade kungsgårdar också i den östra rikshalvan (fram till 1809). Gustav Vasas program för avelsgårdar, som inleddes 1556, anses ha inspirerats av problem med att få fram tillräckliga förnödenheter till trupperna i det utdragna kriget mot Ryssland. Under ryska tiden fortsatte kungsgårdarna sin verksamhet under länsguvernörerna, men arrendetiden ökades ända upp till 25 år. (källa)
4. I första hand var landerimarken avsedd som "mulbete", det vill säga betesmark för hästar, nöt, svin och får, och den uppläts ofta till inkallade holländska bönder. Under 1600-talet, och ända in på 1700-talet, ägnade sig städernas invånare ofta åt lantmannasysslor. Städerna som anlades under denna period fick därför ofta i donationerna en väl tilltagen utmark - till skillnad mot städer som tillkom senare - vilket tillsammans med stadens gemensamma inägor bildade "stadsägorna". Även landerimarken bebyggdes efterhand, eftersom redan i slutet av 1640-talet var nästan alla tomterna inom vallarna bebyggda. I regel var det magistratet som fördelade tomterna på landerierna och inte sällan gavs markerna till magistratledamöterna själva som en löneförmån, eller till andra högt uppsatta medborgare. Bara ibland begärde regeringen att någon speciell person skulle få ett arrende. När arrendetiden gick ut hade alltid innehavaren företräde, om han kunde bjuda lika mycket som den högstbjudande. Innehavaren av arrendet på landeri hade ingen rätt att sälja arrendet och inte heller insätta någon i en befattning eller förordna någon till en tjänst som innebar att personen skulle bosätta sig på marken. 1696 hade magistratet skapat stadgar som nästan enbart gjorde att arrendena gick till magistratledamöter och efter en rådmans död skulle landeriet övergå till hans efterträdare. Änkor fick dock bo kvar i ett år efter makes bortgång. Landeriarrendatorer som inte ingick i magistratet, men som lagt ned stora kostnader på området skulle inte avhysas så länge som de fullgjorde sina skyldigheter. (källa)
5. Kronohäktets tillbyggnader låg delvis på arrenderad mark som staten ägde och ytterligare tillbyggnader kunde inte genomföras eftersom arrendetiden gick ut 1873. Genom ett markbyte mellan staden och staten kunde man överta en stor tomt norr om spinnhuset. Man fann då att det skulle vara enklast och billigast att bygga ett helt nytt fängelse, Centralfängelset. (källa)
6. Kopparnäs herrgård var i tiderna känd för sin stora handelsäppelträdgård. Nu finns endast stenfötterna kvar av de gamla byggnaderna och torpen. Kopparnäs var en del av Porkalaområdet och under den sovjetiska arrendetiden brann fastlandet nästan helt. (källa)