Avgudadyrkan Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet avgudadyrkan

1. Avgudadyrkan, även ibland kallat idolatri, är en form av synd, främst inom monoteistiska religioner. Själva existensen av begreppet förutsätter att det finns en enda, sann gud, och att denne gud förväntar sig folkets tillbedjan och dyrkan, men att folket i stället väljer att tillbe andra gudar, avgudar, vilka antas vara verkliga eller inbillade, eller helt enkelt att folket ägnar för mycket av sin tid och uppmärksamhet åt annat än att dyrka sin gud. (källa)
2. Den som erhåller undervisning i avsikt att döpas till kristen, kallas i vissa kyrkor katekumen eller dopkandidat, för vilka särskilda regler finns. I fornkyrkan fanns ett bruk att en som ville bli döpt skulle få omfattande undervisning, bekänna och avsäga sig sitt tidigare syndfulla leverne och eventuell avgudadyrkan, och genomgå exorcism, dvs. befrielse från onda andar, eftersom det ansågs vara svårare att bli renad efter ett dop än innan. (källa)
3. Huvudort för denna kult var länge den feniciska staden Tyros. Exemplet togs över av många angränsande folk och stammar vilket innefattade israeliterna. I Jerusalem ägde Molok-dyrkan rum i Hinnoms dal. Kulten förbjöds av Josia. Molok tillbads av Salomo när denne återföll till avgudadyrkan. (källa)
4. En nisch (mihrab) i en vägg i bönesalen pekar ut riktningen för bönen (qibla) och vid sidan om denna finns en hög predikstol (minbar). Inne i moskén återfinns ofta mosaiker i invecklade mönster och kalligrafi, dock aldrig föreställande bilder då detta skulle räknas som avgudadyrkan. Kvinnor och män skall be åtskilda och oftast finns det en särskild plats avsedd för kvinnorna, antingen i ett eget rum, eller uppe på en läktare. (källa)
5. Förutom detta övergripande perspektiv har vissa handlingar ansetts vara synd. Bland det som alltid setts som synd inom kristendomen finns till exempel avgudadyrkan, stöld, mord, lögn och sex utanför äktenskapet, företeelser som de flesta av världsreligionerna anser omoraliska (se även tio Guds bud). (källa)
6. Det är svårt att bestämma när satanism uppstod eftersom det är ett begrepp ursprungligen använt av kristna, även om personer skulle identifiera sig med en form av satanism är det inte säkert att den skulle räknas som satanistisk enligt kristendomen, på samma sätt som en person som bedöms som satanist av andra eller av kristendomen vare sig ser sig som eller kallar sig satanist. Religionshistoriker och forskare har hittills inte hittat några starka bevis att satanism skulle ha funnits i någon organiserad form tidigare än 1900-talet, däremot är det vida känt att (huvudsakligen) olika kristna kyrkor genom historien har benämnt olika trossystem, folk och religiösa handlingar som avgudadyrkan och i förlängningen som satanism. Att det förekom så kallade svarta mässor och att häxor använde sig av stulna eller vanhelgade komponenter från katolska ceremonier kan spåras tillbaka till 1400-talet, däremot visar historiska dokument från häxprocesserna att den anklagade inte sällan blev tillfrågad på ett sådant sätt och under sådana metoder att det verkar naturligt att människor som anklagats och förhörts endast tvingade till erkännande. (källa)
7. År 1744 förenade sig huset Saud med den fundamentalistiska reformrörelsen wahhabiterna för att på det viset ena de arabiska beduinstammarna och rensa islam från orenheter. Den lokale härskaren Muhammed ibn Saud i staden Diriyah i Najd utvidgade med wahhabiternas hjälp sitt område vilket efter hand blev det ledande riket i det inre av Arabiska halvön och kontrollerade största delen av Najd och landet ut till Persiska viken. Fram till och med första årtiondet in på 1800-talet hade detta första saudiska rike kommit till att omfatta även den västra delen av halvön. De heliga städerna Mecka och Medina renades genom att rensa bort alla spår av "avgudadyrkan" och andra företeelser som inte passade in i wahhabiternas syn på islam, och för första gången sedan islams äldsta tid förenades större delen av Arabien under en enda härskare – huset Saud. (källa)
8. Genom sin rikedom och sina vittgående privilegier blev orden en viktig maktfaktor och ådrog sig den franske kungen Filip IV, "Filip den skönes", vrede. Större delen av orden i Frankrike fängslades på order av Vatikanen fredagen den 13 oktober 1307 och avrättades. Den siste stormästaren Jacques de Molay brändes tillsammans med Geoffrey de Charney på bål den 18 mars 1314. Med stöd av olika anklagelser (bland annat för heresi, avgudadyrkan och homosexualitet) och genom tortyr frampressade falska bekännelser lyckades kungen få påven Clemens V att den 22 mars 1312 upplösa orden i bannbullan Vox in excelso. Den så kallade Chinon-pergamenten, som finns bevarad i Vatikanens arkiv, visar att Clemens V år 1308 gav tempelriddarna absolution för anklagelserna, vilket betraktas som ett stöd för att påven åtminstone till en början strävade efter att bevara Tempelherreorden inom kyrkan. (källa)
9. Kejsaren Konstantin Kopronymos (741–775) höll 754 i sin huvudstad en välbesökt rikssynod, där bilddyrkan förklarades vara avgudadyrkan och Satans påfund i strid mot bibel och förnuft. Medan kejsaren var skoningslös mot bilddyrkan i de österländska kyrkorna uttalade en romersk synod sitt motstånd mot kejsarens reformförsök. Kejsaren Leo IV Chazaras fortsatte motståndet mot bilddyrkan och det var inte förrän denne avlidit 780 som lugnet lade sig efter att kejsarinnan Eirenes medverkat till att en ekumenisk synoden hölls i Nicæa 787. Vid synoden stadgades att det var tillåtet att ära bilderna med kyss och knäfall, men inte dyrka dem. Dyrkan tillkom endast det gudomliga och dyrkan av bilderna fick endast avse det framställda föremålet. (källa)
10. Vid Apostlamötet år 49 mellan apostlarna Petrus, Johannes och Jakob i Jerusalem och Paulus och Barnabas, som kommit från Antiochia, behandlade man frågan om hedningarna måste följa den judiska toran. Man avgjorde att de endast måste avstå från avgudadyrkan, otukt, blod och köttet av kvävda djur. Apostlamötet omnämns i Apostlagärningarna kapitel 15. (källa)