Avstalinisering Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet avstalinisering

1. Partiet var fortsatt lojalt till Stalin med Thorez som generalsekreterare, avstaliniseringen som påbörjades i Sovjet 1953 möttes med kritik och ledde till splittring. Krossandet av Ungernrevolten 1956 stöddes likaså av PCF:s officiella linje vilket orsakade missnöje och många, t.ex. historikern Emmanuel Le Roy Ladurie, lämnade då partiet. I slutet av 1950-talet gjorde den kinesisk-sovjetiska splittringen sig känd och partiet drabbades av splittring mellan sovjettrogna och maoister. Nya vallagar gjorde att PCF trots fortsatt högt stöd fick klart färre parlamentsmandat än SFIO under 1950-talet. Många intellektuella från kolonierna gick vid den här tidpunkten med i partiet. 1959 bildade partiets gren på Réunion, Réunions kommunistiska parti. Partiet var hårt kritiskt mot de Gaulles återkomst till makten i och med grundandet av Femte republiken 1958, då de såg de Gaulle som ärkekonservativ med semifascistiska tendenser. Paradoxalt nog röstade PCF med gaullisterna åtskilliga gånger i parlamentet, då man av taktiska skäl hoppades att den politiska polariseringen som de Gaulles politik ledde till skulle öka de kommunistiska sympatierna bland befolkningen. PCF led dock mest av allt av interna svårigheter att hantera avstaliniseringen på ett sätt som inte underminerade partidisciplinen och därtill de maoistiska elementen som riskerade splittra hela partiet. (källa)
2. Under andra världskriget utsattes den tjetjenska befolkningen för tvångsförflyttning till Kazakiska SSR. Efter 1956 i samband med avstaliniseringen tilläts tjetjener återvända till sitt hemland. Den nuvarande delrepubliken Tjetjenien skapades efter att Tjetjenien-Ingusjien upplöstes 1991. När Sovjetunionen kollapsade startade en tjetjensk självständighetskamp mot Ryssland. (källa)
3. Tito blev efter sin brytning med Sovjetunionen anklagad för att vara anhängare av trotskism och titoismen kallades i byråkratiska termer för "jugoslavisk trotskism". Den oberoende politiken inspirerade dock flertalet socialistiskt orienterade ledare i tredje världen så som Sukarno, Gamal Abdel Nasser, Muammar al-Gaddafi och Julius Nyerere som kom att anamma antingen delar av den eller inslag med titoismen som förlaga i sin egen politik. Även János Kádár, Ungerns kommunistiske ledare 1956-1988, införde under 1960-talet en serie ekonomiska reformer med tydlig inspiration från Jugoslaviens exempel. Jugoslavien var en av de ursprungliga medlemsstaterna i Alliansfria rörelsen som under kalla kriget verkade för oberoende från de båda stormaktsblocken som dominerade världspolitiken, en utrikespolitik som speglade Titos fientlighet till att låta främmande makter diktera villkoren för landets utveckling. Trots att man i Moskva efter avstaliniseringen och den kinesisk-sovjetiska brytningen till slut tvingades acceptera jugoslavisk alliansfrihet kunde man inte godta teorin att alliansfrihet gynnade socialistisk internationalism eller byggandet av socialism i tredje världen. I grannlandet Albanien dömdes det jugoslaviska systemet ut som lika med återinförandet av kapitalism. (källa)
4. När Josef Stalin dog i mars 1953 påbörjades en första avspänningsperiod. Hans efterträdare Nikita Chrustjov ledde avstaliniseringen vilken introducerades under tjugonde partikongressen 1956. När kommunisterna tog över makten på Kuba i januari 1959 övergick den i en upprustningstid, som kulminerade med Kubakrisen i oktober 1962. Kubakrisen innebar en chock för de båda supermakterna. Det ledde till att heta linjen upprättades 1963 och man kom överens om ett partiellt stopp för kärnvapenprov senare samma år. Under 1970-talet kom flera nedrustningsavtal, mest berömda är SALT, och toppmöten mellan USA och Sovjetunionen. Richard Nixon blev den första amerikanske presidenten att besöka Kina. Andra viktiga händelser var Västtysklands nya Ostpolitik och Helsingforskonferensen 1975 samt Apollo-Sojuz-testprojektet i juli samma år. (källa)
5. Gheorghiu-Dej oroades över Nikita Chrusjtjovs reformer och avstaliniseringen i Sovjetunionen. I slutet av 1950-talet sjösatte han istället en självständig handelspolitik inom ramen för SEV, främst genom att satsa på tung industri, något som gick emot den ansvarsfördelning som Sovjetunionen ansåg vara den bästa för länderna. Stålverket i Galați blev dock en börda för Rumänien eftersom den var beroende av import av järn från Indien och Australien. (källa)