Barnaföderska Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet barnaföderska

1. År 1926 föreslogs på nytt att kvinnor som arbetade inom industrin skulle få moderskapsunderstöd. Detta då de enligt arbetarskyddslagen hade rätt till två veckor ledighet innan födsel och i princip var skyldiga att inte arbeta de närmsta sex veckorna efter födsel. Under denna tid hade kvinnan rätt till statligt understöd med samma belopp som en hel sjukpenning, ungefär två tredjedelar av lönen. Riksdagen ansåg att det fanns starka grunder för förslaget om moderskapsunderstöd men ansåg att förslaget skulle täcka en större del av befolkningen. Det ledde till ett nytt förslag 1929 som inkluderade barnaföderskor som på grund av arbetarskyddslagen blivit tvungna att avstå från arbete. Förslaget blev kritiserat under remissförfattandet och omarbetades till det förslag som år 1931 ledde till en lagförändring. (källa)
2. Man lärde emellertid med tiden känna sjukdomens spridningssätt. På flera ställen, särskilt i England, lade man märke till att barnsängsfeber ofta angrep ett antal barnaföderskor, som betjänats av samma barnmorska eller samme läkare. Ungraren Ignaz Semmelweis kom att få särskild betydelse för barnsängsfeberns bekämpande. Han hävdade 1847 att sjukdomen berodde på en förgiftning med likgift och framhöll det farliga i att läkare eller studerande sysselsatte sig med anatomiska dissektioner eller liköppningar under den tid som de hade sin verksamhet på förlossningsklinikerna. Han kunde även med statistiskt material bevisa att smittämnena från en patient överfördes med de undersökandes fingrar till friska barnaföderskor och kom slutligen till ungefär samma uppfattning om sjukdomens natur som man hyser i vår tid. (källa)
3. Syftet var dels att, såsom välgörenhetsinrättning, oavsett samhällsklass eller ekonomiska förhållanden, vårda barnaföderskor under deras barnsängstid, dels att, såsom läroanstalt, möjliggöra praktisk undervisning i obstetrik såväl för medicine studerande som för barnmorskelärlingar. Utbildning för en examen som barnmorska under denna tid gavs främst på Allmänna barnbördshuset och Barnbördshuset Pro Patria och tidigare Serafimerlasarettet. Före öppnandet av Serafimerlasarettet 1752 kunde en barnmorska endast få examen som lärling till en yrkeskollega. Så som hos Maria Krey, som under 31 år var Stockholms av läkarkåren kanske mest respekterade barnmorska och lät lära ut ett stort antal elever för examen åt Collegiet. (källa)
4. År 1789 upprättades en barnbördsavdelning vid Sahlgrenska sjukhuset, vilken uppläts på samma liberala villkor som det tidigare i Stockholm öppnade Allmänna barnbördshuset. Det förklarades uttryckligen i reglementet, att barnaföderskorna inte behövde vara försedda med prästbevis. År 1855 inrättades en barnmorskeundervisningsanstalt på samma sjukhus, vars första lärare blev doktor Herman Immanuel Carlson och professor Gustaf Hjort. Ett nytt barnbördshus enligt paviljongsystemet uppfördes år 1872 vid Vasagatan, mitt emot dåvarande Stadsbiblioteket (på nuvarande Handelshögskolans tomt). (källa)
5. Barnsäng (latin puerperium) är dels den bädd där barnaföderskan ligger under barnsbörden och tiden därefter, dels ur obstetrisk synpunkt liktydigt med den tid efter förlossningen, som åtgår för könsorganens återbildning till tillståndet före graviditetens början. Denna tid omfattar sex till åtta veckor. I dagligt tal används ordet för att beteckna den tid, under vilken modern ligger till sängs efter förlossningen. Under barnsängstiden sker även en omställning av ämnesomsättningen och hormonproduktionen, som varit förändrade under graviditeten. Brösten träder i full verksamhet med mjölkavsöndringen. (källa)
6. Ursprungligen ingick i fadderskapet också ett uppdrag att gå in som adoptivförälder i händelse av att föräldrarna gick bort eller på annat sätt blev oförmögna att ta hand om det döpta barnet. När fadderfunktionen infördes på 300-talet var en viktig orsak att kristna martyrers barn behövde tas om hand. Fadderskapet som relation sågs förr inom katolska kyrkan som så nära att den utgjorde hinder för äktenskap. Faddern, ursprungligen gudmodern, var också den som främst under medeltiden bar fram barnet vid dopet, eftersom modern ansågs oren under 40 dagar efter förlossningen och således inte fick beträda kyrkan. Dopet skulle ske senast 8 dagar efter förlossningen, varför en ställföreträdare för modern krävdes, en gudmor. Orenheten var att anse som rituell snarare än moralisk, och detta judiska bruk spred sig alltså även till kristenheten, men all tanke på barnaföderskors orenhet försvann vid reformationen. (källa)
7. Sarakka var främst de havande kvinnornas gudinna. Både män och kvinnor offrade till henne. Samerna hade henne "alltid på tungan och i hjärtat". Namnets första del kommer av ordet saret som betyder klyva och syftar till ett i ena änden kluvet vedträ. Enligt seden skulle man för att underlätta födelsen hugga ved till Sarakkas ära. Denna ved var helig och fick inte brännas. Samerna dyrkade henne före och under förlossningen. Förutom kvinnorna skyddade hon även renkorna vid deras kalvning och lindrade deras födslosmärtor. Hon verkar ha haft störst betydelse under själva födelsen. Sarakka troddes känna samma smärtor som barnaföderskan själv. Barnsängskvinnorna drack Sarakka-vin före förlossningen. Efter förlossningen åts Sarakka-gröt tillsammans med de närvarande hustrurna. Sedan hölls ett gästabud till Sarakkas ära. I gröten sattes tre pinnar, en kluven på vilken tre ringar hängdes, en svart och en vit. Dessa lades under dörren under 2–3 dygn. Fann man därefter att den svarta pinnen var borta trodde man att antingen modern eller barnet skulle dö. Om den vita pinnen var osynlig skulle båda leva. I Sarakkas gröt kunde man också lägga en liten pilbåge och pil, som sedan hängdes upp på barnets vagga, för att barnet om det var en pojke, skulle bli en duktig jägare. (källa)
8. Lagregleringen kan idag anses föråldrad och infördes givet de sociala stigma som tillhörde förlossning av utomäktenskapliga barn, liksom de obefintliga möjligheter som erbjöds att adoptera bort dessa under kontrollerade former. Tidigare krävdes förfrågan om barnet var oäkta för att lagrummet skulle vara tillämpligt. Då ansåg man att det abnorma tillstånd, i vilket en ogift barnaföderska var försatt av fruktan för vanära, vilket gav starka incitament att ångra en oönskad födsel genom att avliva barnet. Numera är biologiska skäl (postpartumdepression) som framgår av rekvisiten minst lika relevanta. Då dödsstraff tidigare var ett vanligt straff för mord, och särskilt uppsåtligt mord på barn, ansågs grunderna för ett generellt undantag för ensamstående ofrivilliga mödrar vara påkallat. (källa)