Barndomsskildring Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet barndomsskildring

1. En barndomsskildring är ett verk där barndom skildras. Ofta är barn huvudperson i dessa berättelser, med tillbakablickande perspektiv. Som en del av det tillbakablickande perspektivet skildras, och emellanåt kritiseras, även det dåvarande samhället.
2. Philippe Ariès konstaterar att barndomsskildringen hör samman med upptäckten av barndomen. Barnet erkändes länge inte som separerad från vuxna, utan införlivades i den vuxna gemenskapen fortast möjligt. Eftersom dödstalet var högt knöt man inte lika hårda band till sina barn. Med den moderna tidens ingång föddes dock barndomen, och med filosofer som Rousseau och Locke kom synen på det romantiska, oskuldsfulla barnet som värdesätts mycket högt. Den synen finns till del än kvar.
3. Philippe Ariès menar i Centuries of Childhood att barndomsskildringen obönhörligen hör samman med upptäckten av barndomen. Eftersom en stor del av alla barn under medeltiden avled kunde man inte fästa sig för starkt vid dem. Därför finns det heller inte från tidig medeltid många avbildningar av barn som just barn, utan i de fall det förekommer, som vuxna i miniatyr. Det hade funnits realistiska avbildningar av barndomen i den grekiska konsten, menar han, men dessa försvann med det grekiska imperiets fall. Under 1200-talet börjar emellertid, menar Ariès, barndomen återupptäckas, om än i liten grad. Under 1400-talet och 1500-talet fortgår utvecklingen, som dock inte börjar på riktigt förrän 1600-talet, i synnerhet i samband med Jean-Jacques Rousseaus Émile eller om uppfostran. Norbert Elias teoretiserade i liknande banor redan under 1930-talet, men inte med ett lika långt tidsspann som Ariès.
4. Christopher Williams konstaterar att det vanligaste är att man i barndomsskildringen antar den vuxna allvetande berättarens perspektiv. Visserligen problematiserar han det, och exemplifierar med James Joyces Porträtt av konstnären som ung, men menar att det hör till undantagen. (källa)