Begravningsplats Synonymer Betyder Uttal

• gravplats
• kyrkogård

Hur används ordet begravningsplats

1. Tre kilometer nordöst om staden ligger Genuas Campo santo, en storartad anläggning på bergsluttningarna, vilken anses för Italiens vackraste begravningsplats. (källa)
2. Begravningsplatserna syftar till att bevara de döda och behålla dem hos sig. I en del fall har man även sökt konservera kroppen genom mumifiering. Begravningsplatser är inte nödvändigtvis grävda gravar i marken. Man kan även lägga ut de döda i grottor. Begravning i själva huset eller inom hemmets räjong har också gamla anor. Begravning har även omgärdats av rädsla för de dödas spöken. Därför har man sökt att gravsätta dem i avlägsna platser. Begravning har varit omgärdad av ceremonier. Förutsättningen är att man tror att anden lever vidare under liknande former, men med hemliga krafter. (källa)
3. Något som inte klart framgår idag, med nutidens vattennivåer, är att högarna ofta ligger vid forntida stränder. Detta var en lämpligt pampig begravningsplats, som sågs av förbifarande skeppsresenärer. (källa)
4. Gravkapell är en fristående gravbyggnad eller ett kapell för bisättning eller jordfästning, vanligen på en kyrkogård eller annan begravningsplats. (källa)
5. Gravplats kallas (oavsett om den har grävts) den plats, inom eller utanför en etablerad begravningsplats, där stoftet efter en eller flera personer eller djur har gravsatts. Oftast har gravsatta personer inom samma gravplats en närmare anknytning till varandra. En sådan gravplats för nära släktingar har kallats familjegrav. (källa)
6. På en judisk begravningsplats är alla stenar vända mot samma håll d.v.s. i den riktiningen Jerusalem ligger. På stenarna står den avlidnes hebreiska namn med datum för födelse och död. Överst på inskriptionen på en judisk gravsten brukar återfinnas två hebreiska bokstäver, פּ״נ eller פּ״ט Det är en förkortning för "Här vilar..." På hebreiska פּה נטמן respektive פּה טמונה - skillnaden beroende på om det är en man (det förstnämnda) eller en kvinna (det senare). (källa)
7. Den första svenska evangeliska jordfästningsordningen stadfästes i Olaus Petris handbok 1529. Den hade ur den medeltida ordningen endast behållits jordfästningen och likvigningen. Likvigningen där prästen välsignade den nyss avlidne, som efter reformationen kom att kallas utläsning, förbjöds i kyrkoordningen 1686, men övertogs i stället av lekmän. Den följdes därefter av likvakan, som förbjöds genom kyrkolagen 1686, då den ansåg ofta urarta till dans och lekar där öl och brännvin serverades. Den kom dock att leva kvar i seden att "sjunga ut lik". I äldre tid skottades ofta graven igen under psalmsången. Under 1600-talet blev likpredikningar vanliga, de ersattes senare av griftetal, vilket dock aldrig blev obligatoriskt. År 1686 bestämdes att de som kristligt levat skulle ärligen och på behörigt sätt still graven befordrade vara. Det fastställde även att jordfästningen skulle förrättas av präst i svenska kyrkan (senare fick vissa religiösa samfund rätt att själva begrava sina döda). Begravning fick endast ske på för ändamålet avsedd begravningsplats. Förlust av hederlig begravning blev ett straff. Man skilde mellan neslig begravning (för vissa grova brottslingar) och stilla begravning utan sång och klockringning och med förkortad ritual (för vissa brottslingar, odöpta barn och för dem som begått självmord). Kyrklig begravning var fram till 1926 obligatorisk för medlem i svenska kyrkan, då möjlighet öppnades för borgerlig begravning. (källa)
8. Katakomb är en underjordisk begravningsplats. (källa)
9. Sveriges första, ej provisoriska anstalt, byggdes på Stockholms norra begravningsplats 1909 av Svenska Likbränningsföreningen med hjälp av frikostiga donationer. Arkitekt var Gustaf Lindgren och stilen var modifierad ungrenässans. Byggd i tre våningar med en hydraulisk hissanordning som sänkte ner kistan från kapellvåningen till bränningsrummet som låg undertill, insprängt i berggrunden. Samtidigt uppfördes ett kolumbarium intill. (källa)
10. Efter kremeringen rakas de brända benen ned i ett metallkärl, som sedan får svalna. Obrända föremål som spikar, höftproteser med mera separeras därefter bort, och skelettdelarna pulveriseras i en speciell apparat som kallas askberedare. Askan kan därefter hällas i urna eller annat förvaringskärl i väntan på begravningsplats i jord, i en nisch, i ett kolumbarium, eller på att spridas eller grävas ned i minneslund (anonymt gravskick), eller, efter särskilt tillstånd från länsstyrelsen om "egen spridning", spridas på en annan plats än en kyrkogård. Som annan plats räknas naturområden och hav med 1 000 meters avstånd från land. (källa)