Vad betyder och hur uttalas berättarförmåga
Berättarförmåga uttalas be|rätt|ar|för|måga.
Ordformer och varianter av berättarförmåga
Singular
- berättarförmåga
- obestämd grundform
- berättarförmågas
- obestämd genitiv
- berättarförmågan
- bestämd grundform
- berättarförmågans
- bestämd genitiv
Berättarförmåga är ett substantiv
Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.
Hur används ordet berättarförmåga
Sin novellistiska alstring, som tidtals fått stå tillbaka för den dramatiska, fortsatte Sudermann med novellen Jolanthes Hochzeit (1892, Jolanthas bröllop) och den stora romanen Es war (1894, Felicitas och Åtrå), som vittnar om betydande berättarförmåga och livfull humor, romanen Das hohe Lied (1908, Höga visan), novellerna Die indische Lilie (1896, Den indiska liljan) och Litauische Geschichten (1917, Resan till Tilsit). Ruben Berg kommenterar: "S. vardt icke den nydanare af det tyska skådespelet och den tyska romanen, som man att börja med hoppades. Hans allvarliga sträfvan till högre mål har icke mäktat öfvervinna bristerna i hans begåfning: den nervösa brådskan, den utan djupare mänsklig eller personlig halt effektsökande blandningen af naivitet och raffinemang i framställningen och kompositionen. Sin plats som, åtminstone rätt länge, Tysklands mest spelade dramatiker och mest läste romanförfattare har han därför icke kunnat häfda.".
Strauss gjorde sig med sina romaner och noveller (Menschenwege, 1898, 5:e upplagan 1923, Der Engelwirt, 1900, 63:e upplagan 1923, Freund Hein, 1902, 31:a upplagan 1922, Kreuzungen, 1904, 57:e upplagan 1922, Der nackte Mann, 1912, 14:e upplagan 1919, Spiegel, 8 upplagor 1919, med flera) känd som en fin psykolog med stor berättarförmåga och personlig stilkonst. Till svenska översattes "Vännen Henni" (1905).
Ivalo blev student 1885 och studerade historia, blev filosofie licentiat 1894 och utgav bland annat Kaarlo IX:n jäämerenpolitiikka (1894–95, Karl IX:s ishavspolitik). Därefter uppträdde han som produktiv novellist och romanförfattare på finska språket, med god berättarförmåga och en stor portion humor.
Den handlar om Harun Khalifa och hans far Rashid Khalifa, en berömd indisk sagoberättare. När fadern på grund av att hans hustru lämnat honom och Haruns okänsliga kommentarer förlorar sin berättarförmåga ger sig Harun ut för att hjälpa honom att få tillbaka sin förmåga.
