Vad betyder och hur uttalas besinningsfull
Besinningsfull uttalas be|sinn|ings|full -t -a.
Ordformer och varianter av besinningsfull
Besinningsfull är ett adjektiv
Adjektiv är en ordklass. Orden i denna ordklass anger egenskaper som stor eller grön, eller tillstånd som stängd eller öppen. Adjektiv talar om hur någonting annat (ofta ett substantiv) är eller uppfattas, till exempel "en fin bil". En vanlig minnesramsa (som även finns i många andra varianter) är: ”Adjektiven sedan lär, hurudana tingen är, till exempel sur och tvär.” Själva ordet "adjektiv" kommer av latinets adjectivum (av adjicere, tillägga).
Hur används ordet besinningsfull
Konstantin, mansnamn bildat på latinets constans som betyder ståndaktig, karaktärsfast, besinningsfull. Flera romerska och bysantinska kejsare och grekiska kungar har haft namnet.
Eneas Sylvius Piccolomini (senare påve med namnet Pius II), som personligen lärde känna Prokop vid Baselkonciliet, gav följande bild av honom i ett brev till kardinal Carvajal. Prokop ska ha varit av medellängd men kraftigt byggd, svartmuskig med livliga och stora ögon som blixtrade av intelligens. Han hade en skarpt skuren näsa och bar mustasch men var i övrigt renrakad, till skillnad från det gängse bruket med långt skägg hos taboritiska präster. Därav tillnamnet Holý (bar, kal). Prokop var ingen stor talarbegåvning men uttryckte sig innerligt och uppriktigt, åtföljt av livlig gestikulation. Ur källorna framgår att Prokop till sin karaktär var vidsynt, kanske som en följd av sina resor i Europa under uppväxten. Vidare beskrivs han som besinningsfull, förnuftsmässig, principfast och omutlig. Han var mer politiker än präst och hyste överhuvudtaget ovilja mot teologiska frågor. Genom sin vidsynthet stod han över prästerskapets dogmatiska käbbel. Han törstade inte efter ära eller anseende och lät aldrig framgångarna stiga sig åt huvudet. Politiskt samarbetade han med Jan Želivský. Religiöst var han anhängare av remanensläran och mittenfalangen i Tábor men motståndare till pikarterna.
Von Lilienthal blev ordinarie professor 1882 i Zürich, 1889 i Marburg (som efterträdare till Franz von Liszt), 1896 i Heidelberg, där han från 1903 även var domare vid landsrätten. Han var "en fin, besinningsfull och själfständig tänkare. Han har icke utvecklat någon särdeles stor produktivitet, men åtnjuter med rätta stort anseende som en af den moderna straffrättsrörelsens främste män" (Deuntzer). Hans författarskap består till stor del av bidrag till samlingsverk, delvis utgivna av honom själv.
Under sin riksdagsmannabana hade Ebert framträtt som en moderat och besinningsfull sydtysk av allt annat än revolutionär läggning, och efter 1918 års revolution har han som regeringsmedlem och rikspresident efter sig företeende omständigheter sökt motarbeta ytterligare brådstörtade omvälvningar. Hans samarbete med både socialdemokratiska och borgerliga rikskanslerer var gott och på det hela taget lyckades väl fylla sin utjämnande uppgift under partistriderna. Utåt uppträdde han enkelt och värdigt, och hånet mot honom från borgerligt högerhåll, stundom framträdande i början av hans ämbetstid, tystnade efterhand. Han är begraven i Heidelberg.
