Blåsbälg Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet blåsbälg

1. Vid vällningen av järnet användes vanligen en öppen härd (så kallad klensmedshärd), försedd med en forma (munstycke för luftinblåsning), till vilken blästerluften kom från en blåsbälg (dessa var oftast hand- eller vattendrivna). Järnet bearbetades sedan till färdig produkt med hammare och städ. (källa)
2. Luften blåses in i säcken antingen med munnen via en mundocka försedd med backventil, så att luften inte kan läcka ut när spelaren slutar blåsa eller via en blåsbälg – det sistnämnda förekommer på många centraleuropeiska, franska och brittiska säckpipetyper, mest känd av dem är den irländska uilleann pipes. Säckpipefamiljen kan delas in i två grupper efter spelpipans konstruktion, de med cylindrisk respektive de med konisk borrning. Cylindriskt borrade säckpipor används vanligen tillsammans med enkelrörblad, det vill säga med endast en tunga som vibrerar, är oftast begränsad till ett fåtal tonarter och är vanligast i östra delen av Europa. Koniskt borrade säckpipor kombineras med ett dubbelt rörblad (med två vibrerande tungor) och ger möjligheten att spela fler toner genom s.k. gaffelgrepp och överblåsning. Koniskt borrade säckpipor är oftast mer ljudstarka och är vanligare i västra Europa. (källa)
3. En bälg (eller blåsbälg) utgörs vanligen av en trekantig säck med vidhäftade skalmar och en pip i ena änden genom vilken luft blåses ut under tryck. Trycket uppstår då skalmarna trycks ihop. På motsatta änden av pipen finns ett luftintag som automatiskt stängs när skalmarna trycks ihop så att luften bara kan passera pipen. Vanligaste användningen är för att "blåsa liv i en brasa" och i äldre varianter av smedjor där ässjan syresätts med en bälg för att uppnå nödvändig temperatur i den trä- eller stenkolseldade härden för bearbetning av järn. (källa)