Bogspröt Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet bogspröt

1. Ursprungligen avsåg ordet en större galär, men sedan mitten av 1800-talet har man i Norden med galeas avsett den vanligaste typen av skutor, snedsegelriggad med två master, den förliga stormast och den akterliga mesanmast. Åländska galeaser har trots sitt namn lika lång eller något längre aktre mast, något som annars gäller skonerter. På bägge master brukar föras gaffelsegel, toppsegel och förr eventuellt ett par råsegel i toppen av stormasten, numera bara en salning. I fören har den för det mesta ett rätt långt bogspröt, där det är fästat ett eller två förstag, där man för klyvare. Innerst, från däck går ytterligare ett stag upp till salningen, där focken förs. I aktern finns vanligen en rätt rymlig kajuta, och på 1900-talet en styrhytt för rorsman vid ratten, och skepparens sjökort. Under de närmaste förra århundradena seglade hundratals, kanske tusentals, små fartyg av den typen runt Östersjön och Nordsjön kors och tvärs, och på de större insjöarna, med förnödenheter, den så kallade bondeseglationen. Ännu långt in på senare halvan av 1900-talet fraktade många familje- och partrederier sand, ved och grus från landsortshamnar till de större städerna med galeaser. Skepparna var för övrigt vanligtvis så erfarna att några sjökort egentligen sällan behövdes. (källa)
2. Skrovformen fick utfallande sidor så att den fick en slank undervattenskropp i lätt väder, medan den stora bredden i däcksnivå gav god stabilitet och slutstyvhet vid hård vind. Kostern som allmogebåt var klinkbyggd, det vill säga borden överlappade varandra och var försedd med gaffelsegel och bogspröt. Som fritidsbåt försågs kostern med Bermudasrigg och kallades då "moderniserad koster". (källa)
3. Förr stod ordet för "välseglande enmastad skuta". Under senare 1800-tal avsågs ett mindre enmastat fartyg med skarp bottenform och stort djupgående, med gaffelsegel, gaffeltoppsegel, stagfock och klyvare. Det kan föra också flygande jagare och bredfock eller spinnaker. En typ av fiskefartyg försedda också med mesanmast, smack, kom i Sverige att kallas kuttrar. Numera avser man med kutter ofta vilken som helst enmastad båt riggad med två försegel, varav det främre är fäst vid däck eller ett fast bogspröt. (källa)
4. Segling med latinsegel måtte ha varit ett mödosamt företag, då den långa rån vid stagvändning måste föras över helt och hållet till andra sidan. (Dhower lär föredra att göra kovändning, det vill säga vända undan vind i stället för genom vindögat, varvid vinden snarare hjälper till i manövern, än stretar emot.) Dagens latinriggade allmogebåtar ses ibland för ett kortare slag inte bry sig att föra över rån, utan seglar med rån på fel sida om masten, varvid bara den del som är akterom masten kommer att dra, medan den förliga delen närmast backar. För att undvika trassel, behövde rån fästas ett stycke ovanom vantens fästpunkt, och man kunde i allmänhet inte dra något förstag – därför lutades masterna något föröver, och därför är det också ofta meningslöst att ha bogspröt på en latinriggad båt. Ibland drog man dock, åtminstone i västra medelhavsområdet, ett förstag till fockmasten från ett kort bogspröt eller en spetsig galjon som bilden visar. (källa)
5. Bogsprötet är ett fast monterad rundhult (stång) som sticker ut framåt från ett segelfartygs för och på vilket fockstaget är fäst. Syftet är beroende på båt- eller fartygstyp att man ska kunna ha större segel framför fockmasten eller bättre kunna stöda masten och dess förlängningar. (källa)