Bohemnatur Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet bohemnatur

1. Lewes var en bohemnatur, som skaffade sig vidsträckt kännedom om människor och förhållanden genom att i tidigare år pröva på olika yrken - juristens, köpmannens, läkarens, skådespelarens och lärarens. I början av 1840-talet slog han sig ned i London som litteratör och skrev under de följande åren artiklar i tidskrifter, romaner, teaterpjäser samt Biographical history of philosophy, vilken senare utvidgades och fördjupades. År 1854 ingick han samvetsäktenskap med författaren George Eliot och är kanske för eftervärlden mest känd som hennes "impressario". Han spelade dock på sin tid en ganska självständig roll inom den radikala litterära och vetenskapliga världen som kritiker och redaktör för tidskriften The Leader och The fornightly review, som ivrig befrämjare av positivistiska tankegångar och beundrare av Auguste Comte samt genom sina filosofiskt-naturvetenskapliga skrifter, av vilka den mest betydande är Problems of Life and mind (4 band, 1874-79). Hans Life and works of Goethe (1855) har ansetts vara en av de främsta engelska Goethebiografierna. (källa)
2. Han var son till bokhållaren och konstnären Arvid Ragnar Julius Svensson och tvätteriidkerskan Sofia Svensson. Sigvard började måla redan som barn och fick en viss handledning från sin far det uppges också att han i unga år skulle haft kontakt med Norrlandskonstnären August Berg och i honom fick en mentor. Han far motsatte sig att Sigvard valde konstnärsbanan och övertalade honom att utbilda sig till typograf. Han provade även att arbeta inom andra verksamhetsområden innan han slutligen gick till sjöss. Han vistades i Kanada 1930–1935 där han förde ett äventyrligt liv och försökte försörja sig som träskulptör. Hans upplevelser under dessa år kom senare att sätta tydliga spår i hans konstutövande. Det finns omnämnt att han studerade vid en målarskola i Toronto men själv hävdade han att han var autodidakt och inte erhållit någon konstutbildning. Mer trovärdig är hans berättelse om att han tillbringade tre år på tukthus med daglig misshandel efter att han på en krog i Vancouver tillgripit bartenderns växelkassa på omkring 300 dollar och omedelbart spenderat pengarna på en intilliggande krog där han bjöd samtliga gäster på dryck så länge pengarna räckte. Efter återkomsten till Sverige började han måla mer intensivt och fick kontakt med konstnärsvänner i Lennart Jacobsons Croqutistklubb i Östersund där han även debuterade med en utställning 1937. Senare samma år ställde han ut separat i Bollnäs och Sundsvall. I pressen förekom vid denna tid att Sigvard genomfört en studieresa till Paris och Amsterdam samt att han studerat van Goghs måleri och varit elev till Otte Sköld men dessa uppgifter tillbakavisades senare när han slog igenom. Han medverkade i Konstens vecka som visades i Östersund 1939 och slog igenom som konstnär vid en utställning på Mässhallen i Stockholm 1940. Året efter ställde han ut separat på Haglunds konstsalong i Stockholm och i Östersund och visade då målningen Bebådelsen som hyllades av kritikerna. Han medverkade i samlingsutställningar arrangerade av Croqutistklubben, Sällskapet för jämtländsk konstkultur och postumt med Gävleborgs läns konstförening. De stora framgångar han fick 1940 medförde inte någon djupare förändring av hans liv som blandades av hektiskt arbete och perioder av ångestfull upprivenhet med stor alkoholkonsumtion. Han hittades död tillsamman med en kamrat i en lägenhet på Söder i Stockholm 1943. gaskranen på spisen var öppen och om det var med avsikt eller en olyckshändelse är ovisst. En minnesutställning visades på Haglunds konstsalong 1943 och i Östersund visades en minnesutställning med hans och Lennart Jacobsons konst 1953. Hans verk Bebådelsen ställdes även ut efter hans död, på Galleri Remi på Storgatan 62 i Östersund 2007. Då ställde Remi ut en blandning av galleriets samlade konstverk. Sigvard var litterärt bevandrad och beundrade Karin Boye, Nils Ferlin och Pär Lagerkvist och skrev några kortare essäer. Han tillhörde de konstnärslöften sam aldrig helt han infrias och kunde under lyckliga stunder skapa gripande konstverk och trots att hans produktion inte är så stor räknas han till de få Norrländska konstnärerna i främsta rummet och han anses som en utpräglad romantiker och bohemnatur. Hans konst består av figurer, blomsterstilleben, genreartade porträtt, skogsarbetare, vildmarksbilder, stadsmotiv och motiv från litterära förlagor. Sigvard är representerad vid Hälsinglands museum, Östersunds museum och Moderna museet i Stockholm. (källa)
3. Richepin inträdde 1868 efter slutade skolstudier i École normale, men blev under kriget 1870 redaktör för en liten tidning i Franche-Comté och inträdde sedan i en skyttekår av frivilliga. Därefter skrev han i åtskilliga tidningar, utgav sin första bok Les étapes d'un réfractaire: Jules V allés (1872), debuterade på en gång som skådespelare och dramaturg med stycket L'étoile (1873), som han författat tillsammans med André Gill, väckte han uppseende i Quartier latins litterära kretsar genom sin skicklighet i kroppsliga idrotter, sina excentriciteter, sin eldiga lyriska läggning. Han led emellertid vid denna tid verklig nöd. Hans tiggarvisor La chanson des gueux (1876), där han ger uttryck åt sin medkänsla för alla slags bohemnaturer, slog starkt an på den bredare publiken. Samlingen åtalades för osedlighet, och Richepin dömdes till en månads fängelse och 500 franc i böter. Han förde därefter en tid framåt ett äventyrligt liv, tog hyra som matros på en fiskekutter, hade något slags befattning i en cirkus, men medarbetade ungefär samtidigt i "Gil Bias" och andra litterära tidningar och utgav dikter, romaner och dramer. Richepin invaldes 1908 i Franska akademien. (källa)