Bondetåg Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet bondetåg

1. Bondetåget var en demonstration som genomfördes den 6 februari 1914 i Stockholm av över 30 000 bönder, som uppvaktade kung Gustaf V. Manifestationen var uttryck för en konservativ kritik av Karl Staaffs liberala regerings försvarspolitik. Kungen anslöt sig till demonstranternas krav i det så kallade borggårdstalet vilket ledde till en konstitutionell kris, den så kallade borggårdskrisen. Tåget samlade deltagare från hela Sverige och leddes av grosshandlaren J. E. Frykberg och lantbrukaren Uno V. Nyberg. Två dagar senare, den 8 februari, höll Stockholms arbetarekommun en större motdemonstration ("Arbetartåget"), som leddes av Hjalmar Branting och samlade 50 000 deltagare. (källa)
2. Det bebådade uppskovet med avgörandet av det viktigaste i försvarsfrågan: övningstiden för fotfolket, framkallade starka rörelser i alla delar av landet. På initiativ av 361 Upplandsbönder samlades i Stockholm den 6 februari 1914 över 32 000 allmogemän, det så kallade bondetåget, som landskapsvis under sina häradsfanor tågade upp till Stockholms slott och genom sin talman, hemmansägaren Uno V. Nyberg försäkrade inför kungen sin villighet att offra så väl till här som flotta, vad sakkunskap och tidens allvar kunde kräva, samt med hänsyn till de allmänna politiska förhållandena uttalade sin önskan om försvarsfrågans lösning i sin helhet under innevarande riksdag. Från 80 000 andra personer än odalmän framförde grosshandlaren J. E. Frykberg deras anslutning till bondetågets syften. I sitt svar på slottets borggård betonade kungen att han delade bondemännens åsikter om försvarsfrågans omedelbara lösning i sin helhet och ett sammanhang, och tillade: "de fordringar på fälthärens slagfärdighet och krigsberedskap, som av sakkunskapen inom Min armé uppställas såsom oeftergivliga, frångår jag icke". Inför statsrådets ledamöter, samlade utanför kanslihuset vid Mynttorget, framhöll bondetågets delegerade samma synpunkter som inför kungen. Den 11 februari tågade omkring 3 000 studenter från rikets samtliga universitet och högskolor upp till slottet och försäkrade kungen om sin anslutning till honom i försvarsfrågan. (källa)
3. Stenen är uppsatt till minne av den präst i Älvdalen, Daniel Buskovius, som 1644 ledde ett bondetåg i avsikt att inta Särna, som då var norskt. Inte en blodsdroppe spilldes under övertagandet. Särna och Idre har sedan dess hört till Sverige. (källa)
4. Hjärne tillhörde före 1914 en krets politiserande studenter i Uppsala som vände sig mot partiväsen, parlamentarism och demokrati och särskilt mot socialismen. Han var verksam under bondetågs– och borgkrisåret 1914. I kretsen var Hjärne den givne ledaren, men han framträdde utåt bara 1913–14. Han skrev det tal som studenterna höll för kung Gustaf V 1914. När Sven Lidman år 1916 grundade tidningen Svensk Lösen blev Hjärne en av de viktigaste medarbetarna. Han stod för en storvulen, historiskt färgad nationalism med idealisering av den handlingskraftiga karolinska kungamakten, folkets medverkan i politiken endast för pliktuppfyllelse under sträng ledning, principiell rojalism men bitsk kritik mot den som svek, skarp udd mot högerpolitikens beroende av ekonomiska intressen. Efter besvikelserna 1918–19 vände Hjärne politiken ryggen och blev forskare och lärare. (källa)
5. Den tyske landsortsprästen Thomas Müntzer är en av få ledargestalter för bondeuppror som blivit ihågkommen till vår tid. I Sverige är de skånska Snapphanarna, som under lång tid kämpade för återförening med Danmark, samt de småländska upproren under Nils Dacke några av de bäst ihågkomna. Bland andra svenska bondeuppror värda att nämna är Den stora daldansen 1743 och Klågerupskravallerna 1811. I modern tid har bönderna därefter dels omorganiserat sig genom kommersialiseringen av jordbruket (övergången från självförsörjning till att bli en del av det kapitalistiska systemet) och genom att etablerade bondeorganisationer och lobbygrupper bildats som LRF och Centerpartiet (gamla bondeförbundet). Bondetåget 1914 var böndernas första större demonstration som politisk maktfaktor i denna nya tid. Det var inget bondeuppror i den regelrätta meningen. (källa)
6. Sundbärg kontrasterar ivrigt bristen på nationell yra bland svensk arbetarklass och lantbefolkning mot den våg av nationalism och stolthet som bar upp Norge vid samma tid, men undviker att beröra att den norska patriotismen var kopplad till kampen för demokrati och inte lika präglad av aristokratiska minnen som den svenska nationella väckelsen. Hans bok kom att bli mycket citerad vid tiden för Bondetåget 1914, och under de närmaste åren fram till det demokratiska genombrottet. (källa)
7. I samband med det så kallade bondetåget 1914 och den därpå följande borggårdskrisen, varvid regeringen Staaffs försvarspolitik desavouerades, var Trygger en av kungens (och drottningens) främsta rådgivare, och han motarbetade i det längsta parlamentarismens implementering som grund för regeringsmaktens utövning. Först efter första världskriget och det demokratiska genombrottet 1918, under den liberala/socialdemokratiska regeringen Edén, kom Trygger att acceptera utvecklingen, genom vad han kallade en "intelligent anpassning". (källa)
8. Första svaret på Strindbergs artiklar kom i Karlstads-Tidningen där Mauritz Hellberg skrev att Strindbergs angrepp berodde på avundsjuka. Nästa svar kom från litteraturkritikern Fredrik Böök som skrev att en Strindbergsstaty borde avbilda en man "som tänker med inälvorna och vrider sig i sina kval". Hedin skrev "Likt schakalen föredrar han lik, men går även på levande, om de icke bitas. Ja, det är synd om honom! Man går förbi hans bostad här i Stockholm med känslan av att passera ett sorgehus, där båren redan står bäddad." På Strindbergs sida ställde sig kulturpersonligheter som Bengt Lidforss, Hans Larsson, John Landquist och Erik Hedén - de flesta av dem som försvarade honom hade anknytning till socialdemokratin och skrev i rörelsens tidningar, men inte alla: Landquist, som var en av de första som insåg stridens principiella betydelse, var liberal voluntarist. På Heidenstams och Hedins sida framträdde främst Fredrik Böök och Per Hallström, statsvetaren och högerriksdagsmannen Rudolf Kjellén hävdade i två artiklar att "ligapojken" Strindberg stod för det förkrympta och avundsamma och att han "mot sitt eget folks själ begår den synd för vilken ingen förlåtelse gives" medan Hedin var en "riddarpojke" i förbund med det djärva och nyskapande i nationen och i det nya århundradet. Denna typ av tolkningar pekade direkt fram mot Bondetåget 1914. (källa)