Botaniker Synonymer Betyder Uttal

• botanist

Hur används ordet botaniker

1. Namnet Hemulen bärs av flera personer inom rasen hemuler som figurerar i många av Janssons böcker. Den mest återkommande av dessa är dock en botaniker som tidigare samlade på frimärken. (källa)
2. Carl Adolph Agardh, svensk teolog och botaniker, biskop, ledamot av Svenska Akademien. (källa)
3. Friedrich Wilhelm Klatt, född 13 februari 1825 i Hamburg, dödär 3 mars 1897, var en tysk botaniker. (källa)
4. Underarten nordkråkbär (Empetrum nigrum L. ssp. hermaphroditum (Lange) Böcher) har oftast tvåkönade blommor, men enkönade populationer är inte ovanligt. Nordkråkbär är svåra att skilja från vanliga kråkbär. Vissa botaniker anser nordkråkbär vara en självständig art, eftersom kromosomtalet är olika, 2n = 26 hos vanliga kråkbär och 2n = 52 hos nordkråkbär. (källa)
5. Kålrabbins ursprung i naturen är samma som hos kål, broccoli, blomkål, grönkål och brysselkål. De är alla framavlade genom selektivt urval från den vilda kålen (Brassica oleracea). Växten, som är ett mellanting mellan kål och rova, beskrevs för första gången 1554 av en europeisk botaniker och 1722 första gången på svenska (under namnet kålrabi). Mot slutet av 1500-talet var den känd i Tyskland, England, Italien, Spanien, Nordafrika och östra Medelhavsområdet. På Irland odlades den för första gången i större skala (på öppna fält, utanför trädgårdsodling) 1734, i England 1837. 1806 beskrevs den första gången i USA. (källa)
6. Carl von Linné (1707–1778), svensk botaniker och zoolog, professor i kirurgi. (källa)
7. Begreppet löväng skapades av svenska och finländska botaniker omkring 1900. Termen förefaller inte ha använts som folklig beteckning. Avsikten var främst att beskriva en speciell botanisk miljö. De flesta var slåttermarker, och i allmänhet utnyttjades ytorna för lövtäkt. Ibland har termen löväng även använts för betesytor, men då främst sådana som tidigare varit slåtterängar. Efter hand kom termen främst att användas om sådana områden där slåtter och hamlade träd varit dominerande beståndsdelar. I tätbefolkade områden har vanligen träden i lövängarna även utnyttjats som virkesresurs. Det är också vanligt att slåttermarken i lövängarna utgörs av igenväxt åkermark. Avgränsningar mot små slåtterytor, omgivna av gärdesgårdar med hamlade träd är också svåra att göra. Särskilt i Alperna är sådana övergångar vanliga. (källa)
8. De som i äldre tider samlade och pressade växter erfor att orkidéer i likhet med suckulenta växter, till exempel sedum, var mycket svåra att få torra. Hela ståndet är nämligen ofta rikt på slem, och man var därför tvungen att döda växten genom att under några minuter hålla den (utom blommorna) i kokhett vatten, varefter man med lätthet kunde få den torr med bibehållna färger genom vanlig pressning. Samma resultat vanns genom att med en nål tätt pricka blad och stjälk före pressningen. I dagsläget är dock samtliga orkidéarter i Sverige fridlysta, och sådan verksamhet är alltså förbjuden enligt svensk lag. Moderna botaniker använder sig hellre av fotografering för att dokumentera sina fynd. (källa)
9. Tranbärsarterna (V. erythrocarpum, macrocarpon, microcarpon och oxycoccus) anses av vissa botaniker utgöra ett eget släkte, Oxycoccus. Naturhistoriska Riksmuseet i Sverige anger dock att dessa arter ingår i odonsläktet. (källa)