Bräm Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet bräm

1. Gråbinka (Erigeron acer) är en art i familjen korgblommiga växter. Arten är allmän, men inte vanlig, på torr, grusig mark inom hela den skandinaviska Norden. Den är mycket variabel till storleken, förgreningen och hårbeklädnadens riklighet. Mittblommor och kantblommor har samma färger som hos aster, men de senares bräm är mycket litet. Frukten har hårpensel av blekt rödgul färg. (källa)
2. Adult hane i sommardräkt har kanelbrun rygg och övre vingtäckare, rött övre bröst och panna, gråvit, streckad övergump, grått huvud och nacke, och ljusare strupe. Det röda är svagare på hösten och delvis dolt av gråa bräm. Honan och juvenil saknar det röda i sin fjäderdräkt, har streckad brun rygg, brungrå övre vingtäckare och mörkare streckad övergump. Juvenil fågel har en mer streckad och mer gråbrun framrygg och saknar även streckning på strupen. (källa)
3. Juvenil fågel och i första sommardräkt är än ljusare än adult vinter. Den mörka halskragen kontrasterar kraftigare mot resten av kroppen och den har ljusa bräm på rygg och vingar. (källa)
4. Korkåpan utvecklades från just en regnkappa till ett liturgiskt plagg på 1000-talet. Sedan äldre medeltid har den varit ett praktplagg av sammet eller sidan, någon gång av enklare material, och ofta rikt broderad över hela ytan. Formen har alltid varit halvcirkelformig. Kåpan knäppes över bröstet med en bred klaff, ofta prydd med dyrbara spännen, ibland av jättedimensioner. Den tidigare kapuschongen, ursprungligen avsedd att dras över huvudet, miste sin funktion och hade på 1200-talet krympt till en liten trekantig lapp kallad clipeus, sköld. Senare blev den åter större och var under medeltidens slut och 1500-talet rikt broderad, ofta med figurbroderi. Skölden avslutas ofta med en hängande kula eller tofs. Längs kåpans raka framkant löper nästan alltid ett brett bräm, ornerat i likhet med skölden. (källa)
5. Klockor kom inte att användas inom kristenheten förrän omkring år 535 i Italien. Manteln hade ursprungligen en mer eller mindre cylindrisk form, som traditionella tempelklockor ännu har i Japan, Kina, Thailand med flera, dock inte i det likaledes buddhistiska Myanmar. Fram till 1200-talet var europeiska klockor också mer koniska eller cylindriska (bikupeformade) än idag men med en vidare bräm nedtill, slagringen, och med mer raka former än idag. (källa)
6. Blommorna sitter iklase eller ax. De har en kronpip av varierande längd och ett femflikigt bräm där två flikar bildar en mer eller mindre tydlig överläpp. Ståndarknapparna är sammanvuxna till ett rör. Färgen är högst varierande, oftast blå, lila eller vit, mer sällan röd eller gul. (källa)
7. Juvenilen är mörkbrun på ovansidan med ljusa bräm, har krämfärgad undersida med tydliga mörka streck. I flykten kan den på håll påminna om en seglare. (källa)
8. Den 10–30 cm höga plantan har en fast och köttig stamknöl och gräslika blad samt violetta, trattformiga och utåtböjda, cirka 2 cm vida blomkalkar med mycket lång pip och sexflikigt bräm. De tre orangea märkena hänger fram utanför brämet. (källa)
9. Dessutom fanns i Sverige särskilda mantlar för Riksråden som var i karmosinrött med kanter och bräm av hermelin. Denna mantel kallades oftast för talar. (källa)
10. Hanen i praktdräkt är huvudsakligen fint gråvattrad, med matt gråbrunt huvud och stjärt, och markant svart över- och undergump. Dess längsta skulderfjädrar är mörka med bred ljust gråbeige bräm. Vingovansidan är grå med en vit och en svart vingspegel, och har svarta och roströda partier på armtäckarna. Näbben är gråsvart och benen klargula. (källa)