Vad betyder och hur uttalas byallmänning
Byallmänning uttalas by|all|männ|ing.
Ordformer och varianter av byallmänning
Singular
- byallmänning
- obestämd grundform
- byallmännings
- obestämd genitiv
- byallmänningen
- bestämd grundform
- byallmänningens
- bestämd genitiv
Plural
- byallmänningar
- obestämd grundform
- byallmänningars
- obestämd genitiv
- byallmänningarna
- bestämd grundform
- byallmänningarnas
- bestämd genitiv
Byallmänning är ett substantiv
Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.
Hur används ordet byallmänning
På Jylland tillhörde enligt Jydske Lov allmänningarna på 1200-talet kungen, men skogen på dessa tillhörde bönderna, d. v. s. de sistnämnda hade rätt till vedfångst och bete (särskilt ollonsvin). Liknande regler gällde i Skåne. Under 1700-talet delades socken- och byallmänningarna i Danmark mellan delägarna.
I Södra Sandsjö hembygdsförenings arkiv finna byastämmoprotokollen 1837-1928 bevarade. Där finns också budkaveln från 1837. I de gamla byarna gick djuren på skogsbete (kor, hästar, får och grisar) och byalagets viktigaste uppgift var att gärdesgårdar, stättor och grindar skulle hållas i stånd och djuren hållas borta från äng och åker, de var instängslade "lyckta" (=stängda) för djuren. Frågor om hägnader dominerar i byastämmoprotokollen. Vägar , häradsvägar och byavägar skulle underhållas av byamännen efter hemmanens mantalsatta jord. Byn skötte också snöröjningen, därtill fanns plogfogdar som organiserade så kallade ploglag vid behov av snöröjning. Efter skiftet i Hensmåla Östregård 1833-1834 fanns viss oenighet om rätta rågångar mellan hemmanen och gärdsgårdars placering. "Gatan" i Hensmåla var vägen som gick genom Hensmåla Västregård och "Strätet" var motsvarande i Hensmåla Östregård. Markområdet runt vägen var rikligt gräsbeväxt och var byallmänning och här reglerades betesgången av byalaget. Vägen fick inte betas av får men av kor men endast dagtid. Byamännen tilldelades betet olika år.
Gränsen mellan Kalvshaga skogslag (byallmänning omfattande bl.a. Stormyren och Hösjökärr) och Vrankunge by fastställdes i samband med storskiftet 1782 utifrån tidigare utplacerade större stenar. Dessa hade olika namn med Bräkenskallastenen i norr och därefter Hvitaslätt, Högemyrekulle (eller Myrkullastenen) och Lönehultstenen i söder, vid gränsen mot Hössö häradsallmänning (avtaget mot Agnäs - intill Wachttorpet/Nyatorp). Stenen Båckehalla fanns vid bygränsen mot Sunnanvik.
