Bytesdjur Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet bytesdjur

1. Geparden har långa, tunna ben och en smal kropp. Trampdynorna är tjocka och täckta med fjälliknande hud. Huvudet är litet och runt och svansen är lång. Pälsen har en gulfärgad ton och är prickig i svart. Geparden kännetecknas av att den har "tårränder", det vill säga en mörk rand under ögat och regelbundna fläckar. Den mörka randen under och runt ögat är fördelaktig då den dämpar effekten av solljus så att geparden inte blir bländad då den främst jagar under dagen. Geparden är ett av få kattdjur som inte kan dra in sina klor fullständigt, på grund av det används de inte för att fälla bytet. Klorna hjälper geparden att få ett bättre grepp i marken när den springer. Geparden har en klo högre upp på benet som är längre och vassare så den kan hålla kvar bytesdjuret. (källa)
2. Som vattenlevande larver (yngel) äter de alger, växtdelar och smådjur, varför de fungerar som filtrerande renhållare. När de förvandlats och påbörjat sitt landliv äter de maskar, sniglar, spindlar och andra småkryp. De är dessutom själva omtyckta bytesdjur för en rad andra organismer – i vatten blir de ofta föda åt större insektslarver och på land äts de till exempel av olika smådäggdjur och fåglar. Groddjurens levnadssätt och fortplantning har anpassats efter en hög dödlighet i de lägre åldersklasserna. Under den årliga lekperioden producerar exempelvis en åkergrodehona en äggsamling med cirka 1 500 ägg. Av dessa överlever mellan fem och tio fram till vuxen ålder då de själva kan delta i fortplantningen. Resten av honans fortplantningsansträngning det året kommer ekosystemet till del i form av näring och föda. När grodor föds, föds de med gälar. Medan de växer utvecklas lungor som de använder som fullvuxna. (källa)
3. Jakt på vilda gäss är vanligt runt om i världen. Främst för köttet men även för att hålla nere stammen i vissa områden. På många platser har gäss planterats in av jägare som bytesdjur. Exempelvis har kanadagåsen introducerats runt om i Europa i detta syfte. Gäss har domesticerats av människan under mycket lång tid för att hållas för ägg, dun och kött. Gäss används också som vaktdjur istället för hundar, eftersom gäss ogillar främlingar och kan föra mycket oväsen om det kommer in en inkräktare på deras revir. De springer då fram med sänkta huvuden och ett argsint väsande för att jaga bort inkräktaren. (källa)
4. Gäddan är en rovfisk och äter således andra fiskar, även artfränder. Gäddan sväljer alltid fiskbyten med huvudet först, och kan utan problem klara bytesdjur upp till och med halva dess egen längd. Gäddan kan inte spotta ut ett byte när den väl börjat svälja det, eftersom de stora tänderna är bakåtriktade. Sålunda kan ett byte svårligen undkomma om gäddan väl slagit det. Ibland kan detta emellertid vara till gäddans nackdel, då den riskerar att kvävas om den fångat ett alltför stort byte. Gäddan äter allt levande den kan fånga, inklusive vattensork och små sjöfåglar (framför allt ungfågel), men huvudfödan är mindre fiskar. (källa)
5. Gökuret är utformat som ett litet hus med lutande tak med en inbyggd liten mekanisk fågel som föreställs bo i klockan. Jaktmotiv med gevär och bytesdjur är vanligt förekommande utsmyckningar på klockan. (källa)
6. Bland de djurarter som främst jagar på detta sätt kan nämnas varg, asiatisk vildhund, afrikansk vildhund och fläckig hyena. Genom att dessa rovdjur samverkar vid jakten på ett bytesdjur kan dessa uppnå en evolutionär fördel. Detta anses delvis ha givit upphov till dessa djurs sociala beteende. (källa)
7. Ursprungligen hade jakten till syfte att förse människan med mat och material till kläder och skor. I jägar- och samlarkulturer varierar jaktmetoderna stort beroende på terräng, bytesdjur, samt teknologiska och kulturella faktorer. Jaktvapnen sträcker sig från relativt enkla som käppar och stenar till mer specialiserade som till exempel bumerang och blåsrör. Hundar tränades sannolikt för jakt under neolitisk tid, hästen började användas till jakt under andra årtusendet f.Kr. När jordbruket utvecklades började man även jaga för att skydda sina grödor och hjordar. (källa)
8. I naturen används kamouflage av potentiella bytesdjur för att undkomma rovdjur, i vissa fall används tekniken även av rovdjur för att lättare kunna smyga sig på tilltänkta byten. Enklare former av kamouflage består i att ha en färg eller mönster som liknar den omgivning som arten vanligtvis lever i. I naturen förekommer även djur som har lärt sig att använda föremål från sin omgivning i syfte att dölja sig och kan därmed anpassa sig till nya förutsättningar. Det finns även exempel på djur som utvecklat ett aktivt kamouflage som vid behov kan ändra färg eller till och med form. Denna typ av kamouflage används bland annat av kameleonter och bläckfiskar. Detta ska inte förväxlas med mimikry, där man istället för att smälta in med den omgivande miljön (och synas mindre) istället försöker härma andra djurarter (och synas mer). Både mimikry och kamouflage kan dock ge ett ökat skydd. (källa)
9. Köttätare är djur och andra organismer som helt eller delvis lever av bytesdjur. Se även rovdjur och predator. Ett annat ord för köttätare är karnivor (av latin carnis, "kött", och voro, "sluka"). (källa)
10. Ett koger är en behållare för pilar som används av en bågskytt eller armborstskytt. Ett koger bärs normalt sett diagonalt över ryggen eller vid höften. Ridande bågskyttar har ibland kogret fäst på hästsadeln. Ett koger tillverkades historiskt sett av läder, päls, bark, trä eller andra naturliga material. Moderna koger tillverkas ofta i textil, plast och metall, men läder är fortfarande vanligt förekommande. En modern variant av koger är bågkoger som är en pilhållare som sitter fastsatt på en pilbåge eller armborst. Dessa har blivit populära bland jägare för att de underlättar när de måste röra sig tyst och försiktigt för att inte skrämma bytesdjur. De är dock inte lika smidiga vid tavelskytte eftersom de då istället blir en extra börda att hålla uppe med handen när man siktar. (källa)