Bärnsten Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet bärnsten

1. Andra förekommande benämningar är svart brunkol, svart bärnsten. Den tyska benämningen är Gagat, den engelska jet (därav jet-black, kolsvart). (källa)
2. Fastän smycken var enormt skiftande i äldre tider, vilket i synnerhet gäller barbarstammar som kelterna, när romarna besegrade större delen av Europa, förändrades smyckena allt medan små grupper utvecklade de romerska utformningarna. Den vanligaste artefakten från tidig romartid är broschen som användes för att hålla samman kläder. Romarna använde flera olika material till sina smycken, beroende på tillgång. De använde visserligen guld, men också brons och ben, och under äldre tid glaspärlor och äkta pärlor. Så tidigt som för 2000 år sedan importerade de safirer från Sri Lanka, diamanter från Indien, samt bärnsten och smaragd från andra delar av världen och vilka de tillverkade smycken av. Sedan de besegrat England använde de beckkol (ett slags fossilt trä) därifrån vilket täljdes till smyckesdelar. De äldre italienarna använde råguld för att tillverka spännen, halsband, örhängen och armband. De tillverkade också större hängsmycken som man kunde fylla med parfym. (källa)
3. Kopal är ett fossilt harts från olika växter som förr användes till fernissor och lacker och har utvunnits på olika platser i Sydamerika och Afrika, till exempel på Zanzibar. Det har vissa likheter med bärnsten, men är för sprött för att bearbetas mekaniskt. (källa)
4. Kåda används bland annat till fernissa, harts, lim, rökelse och parfym. Man har även hittat tuggad kåda från stenåldern som tyder på att den använts ungefär som tuggummi. När kåda fossiliseras bildas bärnsten som används bland annat till smycken. Särskilt värdefull blir den om en insekt eller något annat djur fastnat i kådan innan den fossiliserades. (källa)
5. Redan de gamla grekerna kände till magneter. Det förekommer naturliga permanentmagneter av till exempel mineralen magnetit. Den joniska naturfilosofen Thales tillskrev båda magneten och bärnsten en själ. Magnetisk influens beskrivs av Platon i dialogen Ion. Där jämför Sokrates poetisk inspiration med hur man kan hänga järnringar på en järnring som hänger under en permanentmagnet, men när man tar bort permanentmagneten försvinner järnringens magnetiska kraft. Lucretius nämner magnetisk repulsion. Augustinus berättar med förvåning om hur järnspån på en silvertallrik följer en magnet som flyttas runt under den. (källa)
6. Familjen Formicidae tillhör ordningen Hymenoptera, som också omfattar växtsteklar, bin och getingar. Myrorna evolverade ur en utvecklingslinje inom getingfamiljen Vespoidea. 1966 identifierade E. O. Wilson och hans kollegor de fossila resterna av en myra (Sphecomyrma) som levt under kritaperioden. Specimentet inkapslat i bärnsten daterades till runt 92 miljoner år sedan, och har drag av både myra och geting. Sphecomyrma var möjligtvis en marklevande art medan de besläktade släktena Haidomyrmex och Haidomyrmodes inom underfamiljen Sphecomyrminae bedöms ha varit aktiva trädlevande predatorer. Efter att blommande växter utvecklats för ungefär 100 miljoner år sedan ökade myrornas mångfald och för cirka 60 miljoner år sedan hade de uppnått den ekologiska position som de uppvisar idag. Vissa grupper såsom Leptanillinae och Martialinae föreslås ha diversifierats från tidiga primitiva myror, vilka troligen hade varit marklevande predatorer under jordytan. (källa)
7. Helt naturliga polymera material förekommer också, bland annat bärnsten, läder och cellulosa. (källa)
8. Radband används inom romersk-katolska och ortodoxa kyrkan och av vissa grupper inom islam, buddhism och hinduism. Ordet är en förvrängning av ravband, där rav är ett äldre ord för bärnsten, då de medeltida radbanden i Norden hade kulor av bärnsten. (källa)
9. För överplagg som hängselkjol och peplos är någon form av spännen en förutsättning för att plagget ska hålla ihop. Mellan spännena fästes vanligtvis en eller flera rader band med jämnstora pärlor av bland annat glas, bärnsten och silver, på finskt, baltiskt och gotländskt område användes rader av kedjor på samma sätt. (källa)
10. Med stöd av arkeologisk och geologisk forskning antas Upplands första bebyggare ha kommit västerifrån över Närke och Västmanland för minst 8 000 år sedan. Deras boplatser fanns vid kustlinjen men ligger på grund av landhöjningen numera i landets inre. Med inrättningen av jordbruk och boskapsskötsel runt 4000 f.Kr. eller strax därefter ökar lösfyndens antal. En boplats funnen vid Åloppe nordväst om Uppsala 1902 tillhör den gropkeramiska kulturen och den yngre stenåldern. En mängd fornfynd från främst senneolitikum och den avslutande delen av bondestenåldern har påträffats, framförallt i den mellersta delen av västra Uppland, som därför anses vara landskapets äldsta och tätast befolkade stenåldersbygd. Öster och sydöst om Uppsalaslätten har man hittat rikliga fynd av skafthålsyxor och andra stenredskap, huvudsakligen av uppländska stenarter, men även vanliga flata yxor av flinta som importerats från Skåne eller Själland i Danmark. Uppland saknar än så länge de stenålderssmycken av exempelvis bärnsten som man funnit i sydligare landskap, vilket kan antyda att den dåtida uppländska befolkningen var förhållandevis fattig. Även avsaknaden av påtagliga spår från boskapsskötsel och sädesodling, annat än föremål som tillhör jordbrukande kulturer, talar för den nämnda fattigdomen. Men en sådan avsaknad är i och för sig inte särskilt ovanlig. Enstaka stenåldersfynd visar på förbindelser mellan Uppland, Åland och Finland redan vid denna tid, men också med Norrland liksom med Skåne eller Danmark. (källa)