Bål Synonymer Betyder Uttal

• brasa
• eld

Hur används ordet bål

1. Gemsbocken kännetecknas genom långa, raka horn, som tillkomma båda könen och ett långsträckt huvud med nästan rak ansiktslinje. Den långa svansen är försedd med tofs. Grundfärgen är vit, gulvit eller ljusgrå med svarta band och fläckar. Hos ungdjur saknas dessa markeringar. Individerna når en kroppslängd (huvud och bål) av 180 till 215 cm och en mankhöjd av 115 till 125 cm. Hanar är med 180 till 240 kg tyngre än honor som blir bara upp till 225 kg tunga. Hanar har även robustare horn än honor. (källa)
2. Det var under en debatt om den nya straffrätten i den franska nationalförsamlingen 1789 som doktor Joseph Guillotin under inflytande av upplysningstidens humanitära anda föreslog att alla som dömdes till dödsstraff skulle få samma straff: avrättning genom halshuggning utförd med en enkel maskin och utan föregående tortyr. Dödsstraffet tog sig vid denna tidpunkt många olika former: dömda adelsmän avrättades relativt smärtfritt genom halshuggning med svärd eller yxa medan de lägre klasserna avrättades genom mer plågsamma metoder så som hängning, rådbråkning eller genom att brännas på bål. Även de som halshöggs för hand kunde få lida då bödeln inte alltid träffade rätt och ibland var tvungen att hacka av den dömdes huvud från kroppen. Det var dock inte förrän 1791 som nationalförsamlingen beslutade att alla som avrättades skulle halshuggas enligt förslaget. Kirurgen Antoine Louis och en tysk hantverkare bosatt i Paris vid namn Tobias Schmidt konstruerade ett avrättningsinstrument som benämndes guillotine. De två kom efter experiment på djur och människolik fram till att ett diagonalt blad skar av huvudet bättre än ett rakt som mer eller mindre krossade nacken istället. I april 1792 avrättades den första människan med giljotin, rånaren Nicolas-Jacques Pelletier. 1793 skedde den mest berömda giljotineringen genom avrättningen av Ludvig XVI, Frankrikes kung. Under revolutionens skräckvälde avrättades många inbillade och verkliga fiender till den franska regimen med giljotin. Vid skräckväldets höjdpunkt arrangerade man också massarkebuseringar, ibland med kanon. (Giljotinering var en för långsam metod för massavrättningar.). (källa)
3. På 900-talet placerades gravarna i anslutning till gårdar och byar i så kallade ättehagar. Under yngre järnåldern brändes vanligen den döde på bål, de brända benen samlades ihop med personliga föremål i ett lerkärl, sedan begravdes de döda ofta tillsammans med äldre generationer i stensättningar eller ibland i gravhögar. Tidigare ansågs det begravningssättet vara det gängse för järnålderns begravningsskick, men i själva verket var det ganska begränsat och verkligheten är mycket mer komplex. Många gravar är skelettgravar, särskilt efter rika stormän, barn, och för de som konverterat till kristendomen, men i andra områden där människorna höll fast vid sin gamla tro är skelettgravar mycket ovanliga. I regel har benen från bålen blivit tvättade innan de placerats i gravgömman. Helt uppenbart är också att endast vissa ben valts ut och väldigt ofta är de också krossade i småbitar - möjligen med de malstenar man hittat i stensättningar. Det var inte heller säkert att benen alltid grävdes ned i gravgömman. Inte helt ovanligt var att benen i stället ströddes över graven, placerades runt stenar eller på andra platser inom gravfältet. (källa)
4. Halsen (collum) är en kroppsdel som förbinder huvud och bål. Med hals förstås ibland bara den mjuka framsidan, medan baksidan med halskotorna av ryggraden kallas halsrygg eller nacke. På djur kan i stället beteckningarna strupe och manke användas. Hals kan användas som synonym för luftstrupe och röstorgan i uttryck som "ge hals", "för full hals", "ont i halsen" och "sätta i halsen" (vrångstrupen). (källa)
5. Kroppslängden (huvud + bål) varierar från 1,05 m till 1,40 m och båda kön är lika stora. Därtill kommer en 31 till 42 cm lång svans. Hannar är med en genomsnittlig vikt av 28 kg något tyngre än honor som når 24 kg. Extremiteterna är för storleken ganska smala och dessutom kännetecknas arten av stora cirka 13 cm långa avrundade öron. Varje fot har fyra tår som är utrustade med klor. Hudvecken där penisen vanligen göms har långa hår som gör det lätt att skilja individer av olika kön. (källa)
6. Incest betraktades under medeltiden som ett brott mot religionen. Det var dock inte förrän på 1400-talet som katolska kyrkan officiellt förklarade att incest var kätteri, vilket innebar att straffet var bränning på bål. (källa)
7. Beroende på arten är kroppens längd (huvud och bål) 8 till 18,5 cm, vikten 25 till 142 gram och svansens längd 6 till 14 cm. Pälsen har en gråbrun, rödbrun, gulbrun eller ockra grundfärg. På jordekorrarnas rygg finns fem svarta remsor med vitt eller gråbrunt mellanrum. Det är ofta svårt att bestämma arten efter djurets utseende. Kännetecknande är dessutom kindpåsar som används för att bära föda. Varje kindpåse kan fylld vara lika stor som huvudet. (källa)
8. Det har långt, smalt huvud med cylindrisk utdragen nos, mycket långa öron, klumpig bål, medellång, kägelformig svans, korta ben, fyra tår på de främre fötterna, fem tår på de bakre fötterna, platta, hovlika klor, tjock hud och glest och styvt hår. Djuret är hälgångare. Kroppslängden (inklusive svansen) ligger vanligen mellan 1,0 och 1,3 meter och går hos vissa individer upp till 2,2 meter. Själva svansen är upp till 0,7 meter lång. (källa)
9. Kapucinapan väger mellan 1,5 och 5 kg. Den genomsnittliga vikten för hanar är 3,87 och för honor 2,67 kg. Arten når en kroppslängd (huvud och bål) av 33,5 till 45,3 cm och en svanslängd av 35 till 55,1 cm. Pälsen är mörkbrun med undantag av regionen kring ansiktet, nacke och axlar som är ljusbrunt eller gräddfärgat. Resten av pälsen är mörkbrun. På huvudets topp förekommer mörk päls i samma färg som bålen. Denna region liknar en luva. Kapucinapans ansikte är bara glest täckt med fina vita hår och ansiktets hud är rosa till vitaktig. Den långa svansen används som gripverktyg. (källa)