Vad betyder och hur uttalas böjningsform
Böjningsform uttalas böj|nings|form -en -er.
Ordformer och varianter av böjningsform
Singular
- böjningsform
- obestämd grundform
- böjningsforms
- obestämd genitiv
- böjningsformen
- bestämd grundform
- böjningsformens
- bestämd genitiv
Plural
- böjningsformer
- obestämd grundform
- böjningsformers
- obestämd genitiv
- böjningsformerna
- bestämd grundform
- böjningsformernas
- bestämd genitiv
Böjningsform är ett substantiv
Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.
Hur används ordet böjningsform
I de nordiska talade språkliga varieteterna skedde en stor inskränkning i genitivens användning med början omkring 1300. Inom det nordiska språkområdet är det bara isländskan som bevarat genitiv som ett stark talspråkligt kasus. Till och med i den konservativa älvdalskan är genitiv troligen inte en böjningsform. Omskrivningar används allmänt i folkliga nordiska talspråk (utom isländska) i stället för genitiv.
Ordet hjärna har utvecklats från fornsvenska hiärne, det moderna ordet som slutar på bokstaven a var förr en särskild böjningsform av det äldre ordet. Ordet hjärna är besläktat med hjässa och liknar sina motsvarigheter i andra nordgermanska språk samt tyska. I grekiska är det bland annat besläktat med κρανίον, som givit upphov till kranium och i latin är det besläktat med cerebrum, som också där betyder "hjärna". I moderna sammanhang är dock cerebrum den anatomiska benämningen på storhjärnan, som bara är en del av hela hjärnan.
Släktnamnet Tussilago, beskrivet av Linné, härstammar från latinets tussis, som betyder "hosta" och ago, en böjningsform av agere, som betyder "fördriva". Sammantaget kan det vetenskapliga namnet översättas till "förjagare av hosta".
Komparativ är inom grammatiken en böjningsform, komparation, för adjektiv och adverb. Komparationsformerna uttrycker en ökande intensitet av den egenskapen adjektivet eller adverbet avser, där komparativ är den andra formen (se exempel till höger).
Svenska Akademiens ordbok listar etymologin som en åldrad böjningsform av "lag" där ändelsen "-um" i fornsvenskan angav dativ i pluralis. Även Nationalencyklopedins ordbok förklarar ordet som dativ plural av "lag" men i betydelsen 'rätt ställning', 'rätt förhållande'. Fornsvenskans laghum betyder "enligt lagen", och lagom används som synonym till "som sig bör", "passande" eller "lämpligt" rent generellt. Med tiden har lagom använts alltmer som synonym till "medel" eller "normal". Ordet kan även ha en retfull eller skämtsam innebörd. Ett exempel är "lagom åt" en person med betoning på "åt". Ett annat är "så lagom". I början av 1900-talet kunde man säga att någon var "lagom" och syfta på tämligen berusad.
Termen lex har föreslagits som beteckning på en böjningsform inom ett lexem (till exempel vore formerna av ʙɪʟ ovan åtta stycken lexer), men ordet lex används inte så ofta av lingvister.
Aquifolium härleds från latin acus = nål och folium = blad med syftning på bladens taggiga kanter. Aqus är stavningvariant av acus, och aqui är en böjningsform, som uttrycker med nålar försett.
Ordform, eller böjningsform, kallas de varianter av ett ord som tillsammans bygger upp ordets paradigm. Till exempel i svenska formerna dag, dags, dagen, dagens, dagar, dagars, dagarna, dagarnas (däremot inte förleden dags- i dagsmarsch). Endast böjliga ordklasser har ordformer. Någonsin och nånsin kan sägas vara två former av ett ord, men de är inte ordformer. En ordform kan delas upp i stam och ändelse(r), den består alltså av minimum två morfem. Ordet vackert är homonymt: det är antingen en ordform inom paradigmet till adjektivet vacker (till exempel vackert väder) eller ett adverb, bildat (deriverat) med avledningssuffixet -t av samma adjektiv (till exempel sjunga vackert).
Passivum (passiv diates, passiv form) är en morfologisk diates (ibland kallat verbgenus), det vill säga en böjningsform hos verb som markerar subjektets roll i satsen. Passivum markerar att subjektet är föremålet för handlingen i satsen, till skillnad från exempelvis aktivum, där subjektet utgör den handlande.
Centralsamiska, finska, estniska och slaviska språk har bara kopula som hjälpverb. På flera av de slaviska språken tex polska uppfattas dock denna böjningsform som helt föråldrad.