Daglönare Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet daglönare

1. Kuli, kulier (eng. coolies, ordets härledning omtvistad), är den troligen först i Indien uppkomna och sedan till Kina och därifrån vidare spridda benämningen på asiatiska daglönare, gruv- eller fältarbetare och så vidare, i synnerhet på dem, som på grund av arbetskontrakt, ingångna på vissa år, utvandrade från sin hembygd till främmande länder. Stundom har talats även om polynesiska kulier, men det vanliga namnet på dessa är kanaker. Kuli-väsendet hade sin storhetstid i slutet på 1800-talet och början på 1900-talet. (källa)
2. Bostad i statarlängan ingick i lönen (stat). Byggnaden rymde många hushåll, till exempel sex familjer och ett antal ensamstående daglönare och ett par änkor. Bostäderna var små – ibland hade en familj bara ett rum som samtidigt var kök. Större gods hade flera "längor", och utmärkande var att de låg på behörigt avstånd från mangårdsbyggnaden, för att med sin enkelhet inte förstöra besökandes intryck av godset. Vanligt var att de välvårdade ekonomibyggnaderna låg mellan mangården och statarlängorna. (källa)
3. På 1600- och 1700-talet bodde de allra fattigaste, och ibland de utstötta och föraktade, i backstugorna. "Statusen" förbättrades något under 1800-talet, då daglönare började flytta in i de enkla bostäderna. I och med laga skiftet, 1827, ökade antalet backstugusittare. Anledningen var att gårdarna flyttade ut från byarna och gjorde anspråk på de jordar som disponerats av torparna. Torparna hade då ingen annan råd än att bli daglönare (tillfälliga arbeten). I slutet av 1800-talet fanns det lika många backstugusittare som torpare i Sverige. (källa)
4. Dräng eller bonddräng kallar vi idag tjänstedrängarna från 1700- och 1800-talet, det vill säga gossar, ynglingar och män, gifta eller ogifta, som till skillnad från daglönare och säsongsarbetare var varaktigt anställda i jordbruket. Deras bostäder kallades drängstuga eller drängkammare. (källa)
5. Daglönare, dagsverkare eller dagakarl var under tidigmodern tid en i Sverige använd benämning på en person som utförde kroppsarbete mot dagslön. Termen, som använts sedan 1600-talet, motsvaras i viss mån av det senare grovarbetare. (källa)