Dekadensperiod Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet dekadensperiod

1. Lozano, som var kaplan i Toledo, var av sin samtid högt uppburen för sina väl träffade tidsmålningar, som vittnar om livlig fantasi, god observation och mindre vanlig karakteristik. Lozanos språkbehandling var ett mönster av elegans för den dekadensperiod, som kännetecknade Filip IV:s tid. Hans mest populära arbeten är Soledades de la vida y desempanos del mundo, som inledde fem komedier på vers (Los amantes portugueses, En mujer venganza honrosa, Los trabajos de David, El estudiante de dia y galan de noche och Herodes Ascalonita), en samling av 13 romaner och berättelser under titel Las serafinas och Las persecusiones de Lucinda, vidare Los reyes nuevos de Toledo (1667), David perseguido y alivio de lastimados, ett slags romantiserad historia, och predikosamlingen El rey penitente David. Som förebilder hade Lozano dels Cervantes Novelas ejemplares, dels Boccaccios Decamerone. Han är intagen i Spanska akademiens Catálogo de autoridades de la lengua. (källa)
2. År 1929 tog kyrkorådet upp frågan om en restaurering av kyrkan. Endast mindre reparationer hade utförts på kyrkan tidigare, och ett läckande tak som skadat målningen i taket och andra brister krävde en större restaurering. Man ville även utplåna 1890-talskaraktären då kyrkan ansågs vara resultatet av "den svåraste dekadensperiod arkitekturhistorien känner". Slottsarkitekt Knut Nordenskjöld fick i uppdrag att besiktiga och ge förslag för restaureringen vilket han lämnade 1930. Hans förslag ledde till många diskussioner, speciellt frågan om att ta upp en mittgång bland bänkraderna. Den 27 december 1935 fattade till slut kyrkofullmäktige beslutet att genomföra slottsarkitektens förslag. Den 17 januari påbörjades arbetet med kyrkan. Orgelläktaren byggdes ut, korplanet förlängdes, värmekanalerna flyttades, dörrar sattes upp innanför ingångsporten, en del av golvet fick kalkstensplattor, orgeln byggdes ut och interiören ommålades i en mjuk vit ton. Kyrkan återinvigdes första advent 1937 under medverkan av bland annat dåvarande biskopen för Luleå stift, Olof Bergqvist. (källa)
3. Den första att systematisera bonadsmåleriet var Per Gustaf Wistrand. Han liksom en stor del av de tidiga etnologerna ansåg främst det äldre bonadsmåleriet värt att studera och menade att 1820-talet innebar en dekadensperiod för måleriet och menade att målningarna inom sunnerboskolan "genom sin dåliga teckning och sina skrikande färgsammanställningar kunna betraktas som bonadsmålningarnas förlorade söner". Sigurd Erixon delade Wistrands åsikter om de senare målningarna. Den förste att omvärdera sunnerboskolans måleri blev Nils Strömbom med sin uppsats från 1967. (källa)