Deklamation Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet deklamation

1. År 1925 publicerade hon Ocre, en vändpunkt i hennes lyrik. Sedan två år tillbaka var hon lärare i läsning och deklamation vid Normalskolan för moderna språk. Hennes poesi, med främst kärlekstema, blev nu kopplat till ämnet feminism och försökte kringgå modernismens tillgjordhet - i strävan mot den verkliga världens utseende. Ensamhet och marginalisering tärde nu på hennes hälsa, neuros tvingade henne att tidvis lämna sin lärartjänst. (källa)
2. Korngold blev juris doktor i Wien och studerade därjämte musik vid konservatoriet där. Han var från 1904 Eduard Hanslicks efterträdare som musikkritiker i Neue Freie Presse. Eugène Fahlstedt avger följande omdöme i Nordisk familjebok: "I skarpsinne och fin stilkonst väl jämlike med Hanslick, är han fri från dennes formalistiska ensidighet och bl. a. rättvisare mot Wagners tonkonst, f. ö. kritisk mot nutida formupplösande expressionism och impressionism inom musiken. På det musikdramatiska området häfdar han särskildt det rytmisk-sångmelodiskas företräde framför långrandig deklamation." Sina samlade operakritiker utgav han i Deutsches Opernschaffen der Gegenwart (1920) och Die romanische Oper der Gegenwart (1922). Hans anmälningar av den nyare musiken utkom under titeln Atonale Götzendämmerung 1937. Året efter lämnade han Österrike, som samma år införlivades i Tyska riket, till förmån för USA. (källa)
3. År 1849 lämnade han perukmakaryrket för att försöka slå sig fram som skådespelare, och debuterade 1849 i Uddevalla samtidigt som han fick sin första pjäs, Hafvets son, uppförd. Sedan han lämnat skådespelarbanan 1854 för att etablera sig som författare, arbetade Hedberg som lärare i deklamation vid Kungliga teatrarna 1862–1881 samt vid Musikkonservatoriet från 1870. Han var intendent vid Kungliga Stora Teatern 1871–1881, och därefter direktör två år vid Stora Teatern i Göteborg. (källa)
4. Det programartade i hans moraltavlors motiv har ansetts medföra uppstyltning och tomhet, deklamation utan kärna. Mest omtyckt blev Greuze genom de unga flickor han målade med genreartad uppfattning (Den sönderslagna krukan, Mjölkflickan, båda i Louvren, där även de tre ovan nämnda genretavlorna finns), Änkan med flera. Med stora undrande ögon, svällande läppar, kokett hållning, alltid barbarmade och bararmade är dessa unga damer behagfulla nog, men deras naivitet förefaller mera spelad än fullt att tro på. (källa)
5. Jämte pianomusiken hör hans sånger till hans mest individuella skapelser. De utmärkas mindre för yttre melodiskönhet än för fint avvägd deklamation, trogen nyansering av dikten och djupt poetisk stämning, varjämte pianoledsagningen får större betydelse än hos Schubert, inte minst genom de för Schumann typiska efterspelen. Om Schubert framför allt är den musikaliske tolken för Goethes poesi, så är Schumann tolken för Heines, både i dess smärtsamma accenter och dess ironi. (källa)
6. François Jules Edmond Got, född 1 oktober 1822 i Lignerolles, Orne, död 21 mars 1901 i Passy, Paris, var en fransk scenskådespelare, komiker och librettist. Han fick 1843 första priset inom komedin vid Conservatoire de Paris. Debuterade 1844 vid Comédie-Française och blev dess premiäraktör 1850. Han drog sig tillbaka fån scenen 1895. Got skrev texten till operorna François Villon 1857 och L'esclave 1874. Han var professor i deklamation vid Conservatoire de Paris 1877–1894. 1881 tilldelades han Hederslegionen. (källa)
7. På vers skrev Seneca, utom åtskilliga epigram, nio tragedier (Medea, Oedipus, Hercules furens, Hercules oetæus, Thyestes, Phoenissæ, Phaedra, Troades och Agamemno), de enda bevarade alstren av denna diktart inom den romerska litteraturen, men av säregen art: de var inte direkt fortsättning på republikens sorgespel och inte närmast avsedda för scenen, utan för deklamation ("läsdramer"), varför också den dramatiska handlingen är betydligt inskränkt, huvudsakligen till sensationella moment, medan praktfulla, färgrika beskrivningar och över huvud taget sådant som var anlagt på retorisk effekt, intar ett betydande rum, därjämte innehålla dessa stycken, särskilt i körsångerna, moralfilosofiska betraktelser och sentenser, ej sällan som omklädnad för opposition mot det kejserliga godtycket. I detta sammanhang må nämnas, att även en s.k. fabula prætextata, d.v.s. tragedi med romerskt ämne, Octavia (efter huvudpersonen, Neros olyckliga gemål), i handskrifterna tillägges Seneca, den härrör emellertid från en okänd, något senare författare. (källa)