Demission Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet demission

1. Mosconi anslöt sig 1919 efter en mångsidig ämbetsmannakarriär till den fascistiska rörelsen och blev juli 1928 finansminister. Mosconis demission skedde 20 juli 1932, då Mussolini i enlighet med sitt "rotationssystem" omplacerade 4 ministrar och 11 statssekreterare. (källa)
2. Selves var advokat i Montauban och därefter 1880-1890 prefekt i olika departement, 1890-1896 generaldirektör för post och telegraf samt 1896-1911 Seineprefekt. Från 1909 var han ledamot av senaten. Trots att han saknade diplomatisk skolning, blev Selves den 28 juni 1911, omedelbart före Agadirkrisens utbrott, utrikesminister i ministären Caillaux. Under de långvariga förhandlingar med Tyskland, som, efter att krigsfaran flera gånger varit överhängande, omsider utmynnade i fördraget av den 4 november samma år om Marocko och Franska Kongo, förmådde han inte inta den ledande ställning, vartill hans ämbete berättigade honom, och motsatsen i uppfattning mellan honom och konseljpresidenten Caillaux försvagade Frankrikes ställning vid förhandlingarna. Inför det senatsutskott, som tillsatts att granska fördragets tillkomst, vägrade Selves (9 januari 1912) ostentativt att bekräfta Caillaux försäkran, att inga hemliga politiska eller finansiella förhandlingar förekommit vid sidan av de officiella, och han inlämnade samma dag sin avskedsansökan, vilken dagen därpå framkallade hela ministärens demission. Efter några månader som inrikesminister valdes Selves den 19 juni 1924 till senatens president efter den till republikens president utsedde Doumergue, vilket han förblev tills han lämnade kammaren efter valet 1927. (källa)
3. Vid kabinettets demission 1899 kvarstod Wlassics som kultusminister i kabinettet Kálmán Széll. Han återvände 1903 till sin professur, men utnämndes 1906 till president i regeringsrätten. (källa)
4. Maura gjorde sig känd som framstående advokat och rättslärd, innan han - jämförelsevis sent - inträdde på den politiska banan, där han först slöt sig till liberalerna, men snart bildade en moderat mellangrupp. Han blev i december 1902 inrikesminister i den konservativa ministären Silvela, undertryckte som sådan med mycken energi några oroligheter i ett par katalanska städer, men redan i juli 1903 föranleddehans meningsskiljaktigheter med finansministern Villaverde ministärens demission. Sedan Villaverde förgäves sökt sammanhålla en ny ministär, blev Maura i december 1903 konseljpresident. Han lyckades i februari 1904 genomföra en rätt omfattande försvarsreform, förmådde kung Alfons XIII att företa en resa genom Katalonien för att stärka den där boende befolkningens lojalitet och blev själv under samma resa i kungens följe utsatt för ett par attentat, vilka närmast bidrog till att öka hans popularitet. Kort efter att Maura med Frankrike slutit det viktiga fördraget om franska och spanska intressesfärer i Marocko (oktober 1904), nödgade en schism inom ministären honom att avgå (december samma år). Han förde därefter i cortes en verksam opposition mot ett par kortlivade liberala ministärer och blev i januari 1907 ånyo konseljpresident. (källa)