Vad betyder och hur uttalas diktion
Diktion uttalas dikt|ion [-k?o´n] -en.
Diktion betyder sätt att tala med tanke på tydlighet.
Ordformer och varianter av diktion
Singular
- diktion
- obestämd grundform
- diktions
- obestämd genitiv
- diktionen
- bestämd grundform
- diktionens
- bestämd genitiv
Diktion är ett substantiv
Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.
Hur används ordet diktion
Liknelse (grekiska parabole) eller analogi (grekiska analogia, likhet) inom den vidare kategorin bildspråk är en retorisk liknelse mellan två begrepp där jämförelseledet utgörs av något av orden "som" eller "liksom". Liknelser kan, liksom idiom, vara språkspecifika och därför svåra att översätta. Liknelsen är ett utomordentligt vanligt stilgrepp, både i vardagens språk och i mera avancerad litterär diktion. De refererar oftast till ett känt eller lättförståeligt tillskrivet attribut hos liknelseobjektet, men behöver inte alltid vara verkligt.
Aristoteles konstaterar i Om diktkonsten att tragedin är en "efterbildning av en hel och avslutad handling av ett visst omfång (för det är ju möjligt att något är helt utan att det har något omfång)." Fokuset på handling i definitionen är centralt, eftersom tragedin, liksom dramat, för Aristoteles i huvudsak var skrivet för muntligt framträdande. Han konstaterar att tragedin behöver ett visst "omfång" och ett visst mått av allvar.Hel och avslutad handling syftar på att tragedin efter att den avslutats ska kännas avslutad, publiken måste kunna känna att inga fler ord behöver sägas. I definitionen ingår även att språket ska vara vackert utsmyckat. Slutligen fokuserar definitionen på vilka känslor som tragedin ska väcka hos läsaren eller betraktaren, där förbarmande och rädsla är centrala. En central del av känslan är begreppet katarsis, som syftar på den renande process som betraktandet av en tragedi ska leda till hos betraktaren. Vidare formulerar Aristoteles sex centrala element hos en tragedi, i tur och ordning efter betydelsen han tillmäter elementet, handling, karaktärer, tema, diktion, melodi och skådespel.
