Dopfunt Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet dopfunt

1. Stenhuggeri i stor skala har varit kännetecknande för orten ända sedan man här i slutet av 1000-talet började bryta sten till Lunds domkyrka. Orten har troligtvis varit verkstad för Mårten stenmästare vilken under första hälften av 1100-talet varit verksam vid Lunds domkyrkobygge. I Höörs kyrka finns fortfarande hans huggna dopfunt som han signerat men också låtit avbilda sig på. Den så kallade Stenskogen bär fortfarande vittnesbörd om denna medeltida industri. I senare tid har också en omfattande kvarnstenstillverkning skett i socknen. (källa)
2. Cuppa (lat. cupa "tunna", "fat"), kuppa, kallas den skålformade delen av en nattvardskalk, en dopfunt eller av ett dryckeskärl på hög fot. (källa)
3. Den gotländska stenhuggarkonsten har mycket gamla anor. De skickligt utformade bildstenarna visar att man redan under förhistorisk tid var väl förtrogen med det hållbara materialet, den lätthanterliga sandstenen och den fina kalkstenen. Konstens blomstring inträffade dock under medeltiden, då öns många kyrkor pryddes med skulptur på portaler och dopfuntar, ett myller av figurscener som återger centralt kristna motiv. Några av de konstnärer som skapade dessa märkliga verk känner man till namnet, som till exempel Sighrafr som verkade på 1100-talet och skapade verk i bland annat Grötlingbo kyrka, där dopfunten är av hans hand. Men de flesta är okända mästare, av forskningen med ledning av deras stildrag betecknade som Byzantios (dopfunt i Hogräns kyrka, 1100-tal), berättaren Fabulator (Gammelgarns kyrkas långhusportal 1300-tal), Egypticus (portalen i Stånga kyrka) etc. (källa)
4. En dopfunt är en behållare i sten, trä eller metall avsedd för dopvatten. Ordet funt kommer från latinets fons, 'källa'. Dopfunten var och är en av kyrkans viktigaste föremål. Genom dopet upptas nya medlemmar i den kristna gemenskapen. Från början döptes man i rinnande vatten, påminnande om Johannes Döparens dop av Jesus i Jordanfloden. I så kallade baptisterier, det vill säga bassänger inomhus kunde också dop genomföras. Speciellt berömt var baptisteriet i Jerusalem. Snart började man förvara dopvattnet i mindre behållare och på kyrkomötet i Lerida år 524 bestämdes att dopfuntar helst skulle vara av sten, men även metall kunde accepteras. (källa)