Driftsingenjör Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet driftsingenjör

1. Folke Kjellnäs var anställd vid Huskvarna vapenfabrik AB 1930–1931 och bedrev därefter tekniska studier vilka resulterade i en ingenjörsexamen i Örebro 1934. Han blev arbetsstudieingenjör vid konfektions AB Junex 1934, planeringsingenjör vid Televerkets verkstad 1935 och driftsingenjör vid Tornvalls Konfektions AB 1936. Han blev driftsingenjör och fabrikschef vid AB J A Wettergren och Co 1940 och blev överingenjör där 1946. Vidare var han vice verkställande direktör vid Beve och C:nis kappfabrik i Stockholm från 1949 samt Beve och C:o 1950 och AB Bevell från 1952. (källa)
2. Hedén, som var son till en sjömanspastor, avlade preliminärexamen i Oxford 1897 och mogenhetsexamen i Gävle 1904, varefter han utexaminerades från Kungliga Tekniska högskolan 1908. Han var underingenjör vid Fabrique Rouennaise de Cellulose i Frankrike 1909–10, sousdirektör där 1911, biträdande driftsingenjör vid Stockholms Superfosfat Fabriks AB, Månsboverken, 1912, yrkesinspektörsassistent i Jönköping 1913–18, tjf. yrkesinspektör där 1917–18, driftsingenjör vid Bergvik och Ala Nya AB:s sulfitfabrik vid Bergvik 1918–48 och säkerhetsingenjör där från 1949. (källa)
3. År 1865 köptes hela området av Alfred Nobel som flyttade hit från Heleneborg på Södermalm eftersom verksamheten där blev för farlig för allmänheten. I Vinterviken anlade han en fabrik och testverksamhet för tillverkning av framför allt dynamit. Platsen var vald med omsorg, i en smal dalgång omgiven av höga berg med skog och direkt anslutning till Mälaren. Ett intyg bifogades där ägarna i Vintervikens närhet, Aspudden, Blommensberg, Mörtviken och Örnsberg inte hade något emot att en sprängämnesfabrik byggdes. När köpet var klart, flyttades apparaturen in i ett stall, ett växthus fick bli laboratorium osv. I starten var Alfred Nobel själv VD, driftingenjör, korrespondent, kassör och reklamagent. Åren 1866–1875 tjänstgjorde Alarik Liedbeck, som även medverkat vid uppförandet av anläggningen, som verkmästare. (källa)
4. Inger Thorén var dotter till byråchefen Arvid Bildt och Signe Borg. Hon gick ut Kungliga Tekniska Högskolan som civilingenjör med kemiinriktning 1938, där hon efter avgångsexamen blev högskolans första kvinnliga assistent. Hon var driftingenjör hos Kabi i Hornsberg i Stockholm 1940–1949 och cerealkemist hos Kooperativa Förbundets bagerilaboratorium 1953–1957. Hon var verksam vid Kvarnen Tre Kronors utvecklingslaboratorium 1957–1960 och därefter produktchef vid Kungsörnens utvecklingsavdelning 1960–1970. Thorén var aktiv i Svensk förening för näringslära och inom detta ämne hade hon uppdrag bland annat som lärare vid olika universitetsinstitutioner. (källa)
5. Wååg blev byggnadsingenjör 1943 och var efter ytterligare studier i värme och ventilation verksam som driftingenjör vid fortifikationsförvaltningen (1:a milo) 1944-55. Åren 1955-65 var han företagare inom byggbranschen. Han var riksdagsledamot för socialdemokraterna 1964-1988, fram till 1970 i riksdagens första kammare (invald i Blekinge läns och Kristianstads läns valkrets) och därefter i enkammarriksdagen (invald i Kristianstads läns valkrets). Han var suppleant i försvarsutskottet 1971-82, i allmänna beredningsutskottet 1964-70, i statsutskottet 1964-70 och ledamot av näringsutskottet från 1971 varav som ordförande från 1982. Wååg var suppleant i styrelsen för riksdagens förvaltningskontor 1968-73, i utrikesnämnden från 1985, suppleant i nordiska rådets svenska delegation 1968-70 och i europarådets svenska delegation 1971-73 samt dess ombud 1974-83. (källa)
6. Niini, dimitterades från Industriskolan i Björneborg 1923, blev student 1925, diplomingenjör 1931, studerade vid Technische Hochschule i Stuttgart 1931–1932 och blev teknologie doktor 1945. Han var driftsingenjör vid Statens flygmaskinsfabrik 1933–1934, verkstadsingenjör vid Oy Strömberg Ab 1934–1936, disponent vid Centrallagets för Handelslagen i Finland fabrik i Helsingfors 1937–1942, avdelningschef vid Finlands industriförbund 1943–1945 och professor i industriell ekonomi och organisation vid Tekniska högskolan i Helsingfors från 1945. (källa)
7. Efter studentexamen i Eslöv 1937 utexaminerades Larsson från Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm 1942. Han var extra ingenjör vid Malmö stads vatten- och avloppsverk 1942–43, ingenjör vid Kristinehamns stads byggnadskontor 1944 och blev byråingenjör och driftsingenjör vid Malmö stads vatten- och avloppsverk 1945. Han övergick 1957 från kommunal till privat tjänst (hans befattning övertogs av Gunnar Behre) och blev då avdelningschef vid AB Skånska Cementgjuteriets dotterbolag AB Tryckrör under Ludvig von Mühlenfels. (källa)
8. Hjert och Tector lade sig natten till 1 september 1874 i bakhåll för att råna postdiligensen, cirka fem kilometer norr om Malmköping. I stället råkade ingenjören Herman Upmark komma emellan och blev mördad av misstag. Upmark föddes 1845 och utbildade sig till civilingenjör. Enligt faderns önskan skulle han ta över driften av familjegodset Hammar gård i Västerhaninge socken. Han utförde många resor i samband med bygget av Oxelösund – Flen – Västmanlands Järnvägar, där han var driftsingenjör. (källa)
9. Lars Axelson var son till representanten Gunnar Axelson och Willy Nilsson. Efter genomgånget högre realläroverk studerade han vid Staatliche Techn. für Textilindustrie i Tyskland där han tog examen som textilingenjör 1940. Han hade också en militär utbildning i Skövde efter vilken han blev reservofficer vid pansartrupperna 1944 och kapten i reserven 1959. Han kom till MAB och MYA i Malmö 1944, blev vävmästare vid Stockholms Bomullsspinneri- och Väfveri AB 1945, personalintendent vid MAB och MYA i Malmö 1950, produktionsingenjör vid Kilsunds AB i Borås 1954, inköpschef 1958 samt driftsingenjör där 1963. 1966 blev han mobiliseringsofficer vid Fo-staben 47/48 i Uppsala, där han verkade i sju år. (källa)
10. Einar Lagrelius var son till Axel Lagrelius. Han avlade studentexamen i Stockholm 1913 och avgångsexamen från Tekniska högskolan som mekanist 1919. Samtidigt studerade han från 1916 vid Handelshögskolan. Efter reservofficersexamen 1915 blev Lagrelius fänrik i Södermanlands regementes reserv 1916 och löjtnant 1920. Han var sekreterare för tekniska ärenden vid Sveriges litografiska tryckerier 1919–1922, driftsingenjör vid AB Hasse W. Tullberg 1922–1924 och vid Generalstabens litografiska anstalt 1924. 1924 blev han chef för Riksbankens sedeltryckeri. Han utgav flera uppsatser i grafiska ämnen, företog studieresor i flera europeiska länder och var styrelseledamot i ett flertal bolag och ideella sammanslutningar, bland annat Motormännens riksförbund från 1942 och Personhistoriska samfundet från 1943, samt var från 1946 ordförande i De nordiska motororganisationernas permanenta kommitté. (källa)