Vad betyder och hur uttalas dubbning
Dubbning uttalas dubb|ning -en -ar.
Ordformer och varianter av dubbning
Singular
- dubbning
- obestämd grundform
- dubbnings
- obestämd genitiv
- dubbningen
- bestämd grundform
- dubbningens
- bestämd genitiv
Plural
- dubbningar
- obestämd grundform
- dubbningars
- obestämd genitiv
- dubbningarna
- bestämd grundform
- dubbningarnas
- bestämd genitiv
Dubbning är ett substantiv
Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.
Hur används ordet dubbning
Orden högfrälse och lågfrälse används för att beskriva ättens relativa betydelse inom riket i en viss tid, men begreppen var okända under medeltiden. Frälsemän titulerades väpnare men kunde dubbas till riddare (miles) och tilltalades då herr (dominus). Riddarens maka tituleras fru (domina). Ställningen var personlig, det fanns inga medeltida 'riddarätter' i Sverige. Titeln riddare uppträder i Sverige på 1270-talet, före Alsnö stadga. Den är som vanligast före 1300-talets mitt och blir därefter allt mer exklusiv. 1497, innan kung Hans genomförde en massdubbning vid sin kröning, fanns i Sverige endast en man med titeln riddare: riksföreståndaren Sten Sture den äldre. Detta eftersom en dubbning endast kunde utföras av en kung.
Dubbning (ceremoni) – en ceremoni genom vilken en person utses till riddare.
