Dur Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet dur

1. Triumfsymfoni E-dur (Slavostní symfonie) 1853/55. Uruppförd: 1855. (källa)
2. Symfoni nr 1 i C-dur, op. 19, 1831–32, uruppförd den 25 mars 1832. (källa)
3. Symfoni i Ess-dur (Autograf på Musik- och teaterbiblioteket). 1. Largo. (källa)
4. Op. 1 Tre klaversonater med violin, 1783 1. Sonat för piano och violin (ad libitum) i C-dur. (källa)
5. Till skillnad från i ackordanalysen följer färgningarnas intervall tonarten – färgningarna är, om inget annat anges, skalegna toner. Detta innebär att intervallet från ackordets grundton kan vara stort eller litet beroende på vilket skalsteg i tonartens skala som är ackordets grundton och om tonarten är en moll- eller durtonart. Av denna anledning är T7-ackordet i en durtonart färgat med en stor septima (i C-dur tonen b, sjunde skalsteget i C-durs skala) medan D7-ackordet i samma tonart är färgat med en liten septima (i C-dur tonen f, fjärde skalsteget i C-durs skala, sju skalsteg från dominantackordets grundton g). Används andra intervalltyper kan färgningarna altereras ett halvtonssteg upp eller ner, vilket skrivs med vinkelparenteser efter siffran. (källa)
6. Melodier för violin eller cello med piano. Publicerad i Stockholm, 1855. 1. Ballade i D-dur: Allegro appassionato. (källa)
7. Våren 1824 skrev han sin Oktett i F-dur. På sommaren var han ytterligare en gång i Zselíz. Från den tiden stammar Divertissement à l'Hongroise – tydligt Ungerninfluerat. (källa)
8. Ett ackord kan läggas i många olika lägen eller omvändningar, men betraktas ändå som samma ackord. När tonerna nedifrån och upp uppträder just i ordningen grundton, ters och kvint sägs ackordet vara i grundläge. Med C som grundton blir dur- och mollackorden i grundläge sålunda. (källa)
9. Toccata och fuga F-dur BWV 540 för orgel. (källa)
10. Bland de tidigare verken har Vivaldis De fyra årstiderna (fyra korta konserter med liten orkester) och J.S. Bachs violinkonserter (a-moll BWV 1041, E-dur BWV 1042 samt d-moll BWV 1043 för två violiner) stor popularitet. Wolfgang Amadeus Mozart med sina fem konserter (KV 207, 211, 216, 218, 219), Ludwig van Beethoven (D-dur op.61 från 1806) och framför allt Niccolò Paganini med sina sex konserter definierade genren med tydligare känsloladdade solistiska och virtuosa element. Den romantiska periodens violinkonserter, liksom den tidens orkestermusik, växer till större format och de stycken som tydligast exemplifierar perioden är Johannes Brahms (D-dur op. 77), Felix Mendelssohn (e-moll op. 64 från 1844) och Max Bruchs första konsert (g-moll op. 26 från 1866). Andra omtyckta konserter från perioden är Pjotr Tjajkovskijs enda (D-dur op. 35 från 1878), Camille Saint-Saëns (A-dur op. 20, C-dur op. 58 och h-moll op. 61), Aleksandr Glazunovs (a-moll op. 82 från 1904), Antonin Dvoraks (a-moll op. 53 från 1879) och inte minst Jean Sibelius expressiva konsert (d-moll, op. 47 från 1905). (källa)