Dyn Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet dyn

1. En sanddyn, även ibland benämnd klitt, är en sandformation som skapas av vind. När sanden blåser åt ett visst håll bildas stora berg av sand, men p.g.a dragningskraften faller sanden ner på andra sidan av berget. Då bildas sanddyner. Om en sanddyn breder ut sig tillräckligt mycket blir det en öken eftersom för mycket sand slår ut växtligheten. Sanddyner finns i många olika varianter och storlekar. Exempel på olika sorters dyner är barkaner, parabeldyner, stjärndyner och transversala dyner. (källa)
2. Sandflykt är ett fenoment som uppstår när fin sand flyttas av vinden, särskilt i ökenområden och längs kuster. Sanden hopar sig i dyner och kan göra stor skada för bland annat jordbruksdistrikt. (källa)
3. De vanligaste sjöarna fyller ett bäcken som antingen är en fördjupning i marken eller bildats genom att en damm spärrat av ett flodlopp eller en havsarm. Till den första gruppen hör de sjöar, som finns i gamla nedisningsområden. Särskilda sjöformer är strandsjöar (till exempel laguner), som genom dyner eller avlagringar är skilda från havet samt kratersjöar, vattensamlingar i slocknade vulkankratrar. (källa)
4. Slamkrypare lever vanligtvis i tidvattenzonen och har utvecklat unika egenskaper för att klara sig i detta habitat. Andra arter som lever i dylika miljöer överlever när vattnet drar sig tillbaka genom att antingen gräva ned sig i den våta dyn eller stanna kvar i mindre pölar av vatten. Slamkrypare är istället ganska aktiva när de är uppe ur vattnet, där de födosöker och interagerar med varandra, exempelvis genom att försvara sina revir och uppvakta potentiella partners. (källa)
5. Ytspänning anges med SI-enheterna N/m eller J/m² (modernt), eller i cgs-systemet med enheten dyn/cm (föråldrat). (källa)
6. SI-enheten för kraft är newton (N), namngiven efter fysikern Isaac Newton. 1 newton definieras som den kraft som krävs för att accelerera en massa på 1 kg med 1 meter/sekund². Äldre enheter är kilopond och dyn. I det brittiska systemet används enheten pound-force. (källa)
7. Luftfarkoster indelas i två grupper, aerostater, som får statisk lyftkraft genom sitt innehåll (särskild lätt gas eller varm luft som är lättare än omgivande luft), och aerodyner, som erhåller lyftkraft då de eller några delar av farkosterna (till exempel rotorer) rör sig relativt den omgivande luften. För att kunna lyfta någon nettolast måste den lyftgenererande delen på en aerostat ha lägre densitet än den omgivande luften, därav benämningen "lättare än luft". Klassen aerodyner benämns ofta som "tyngre än luft" även om ordet aerodyn inte säger något om densitet, utan just har med rörelse att göra, då ändelsen dyn är språkligt närbesläktat med dynamisk. (källa)
8. Växtens blomning är särdeles vacker genom de stora, rent vita kronbladen mot det mörka vattnet och dyn. Dock har blomman en vidrig lukt, som tydligt liknar aslukt, en egenskap, som lockar flugor och sannolikt även fjärilar till blomman. Denna växt är tvåbyggare, i Norden finns dock endast honplantan. Honblomman sitter ensam på ett robust, plattat, småtaggigt blomskaft, som nedom blomman bär två tånglikt motsatta förblad. Innanför kronbladen ses en mängd orangegula uddar, som är staminodier eller sterila ståndare, ståndarsträngar som slutar med en vit spets i stället för ståndarknapp. Innanför dem sitter märkena, som är sex par, eller sex kluvna och som slutligen åtskiljes och fördelar sig så, att man räknar tre grupper med fyra trådlika märken i varje grupp. Efter blomningen böjer sig blomskaftet ut ur rosetten, och fruktanlaget bryter sig vinkelrätt åt sidan ut mellan förbladen så att det kommer under vattenytan och pekar mot bottnen, men det mognar dock inte till frukt inom vårt floraområde, eftersom hanblommor här saknas. Vattenaloen har emellertid vegetativ förökning, liksom dybladet. Redan under blomningen utskjuter korta revor ur de nedre bladvinklarna med en stor bladrik knopp i spetsen, och sådana knoppar utvecklar sig redan före hösten till små plantor, som övervintrar i bottendyn och på våren flyter upp och fortsätter att växa, skilda från moderväxten genom revans multnande. Även moderväxten sjunker, och dess översta (eller innertsta) späda blad lever kvar över vintern för att nästa vår fortsätta att utveckla sig. (källa)