Eddasång synonym - liknande ord, varianter, betydelse & korsord

Vad betyder och hur uttalas eddasång

Eddasång uttalas edda|sång.

Ordformer och varianter av eddasång

Eddasång är ett substantiv

Substantiv är en ordklass. Ord i denna ordklass betecknar abstrakta och konkreta ting och abstrakta begrepp. En vanlig minnesramsa (som också finns i många andra varianter) är "Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring". Exempel på substantiv är kaktus, sol, blomma, fotboll och lamm.

Hur används ordet eddasång

Fjölsvinnsmál är förmodligen den poetiska Eddans yngsta dikt, tillkommen på 1200-talet men endast bevarad i sena och mycket bristfälliga handskrifter. I mycket är dikten ett mystifierande uppkok på äldre myter med motiviska lån från både andra eddasånger och romantiska riddarsagor. Diktens början saknas, flera strofer är dessutom förvanskade och tydningen är oviss. I strof 8 görs ett försök att sätta in Menglöd i ett släktsammanhang: "hennes mor fick henne med Svafrþorins son", står det. Svafrþorinn är dock okänd. Om Menglöd är Freja, så skulle Svafrþorinn vara namnet på Njords far. Ordet þorinn betyder "djärv" men verkar tillsammans med svafr ("skvaller") inte ge någon mening. Enligt en hypotes, som framlagts av Rudolf Simek, skulle namnet vara ett förvanskat Svefnþorn ("sömntörne"), som finns som motiv i fornaldarsagor liksom i Völsungasagan och dikter som anknyter till denna. I Sigrdrífumál ligger den sovande Sigrdrífa på Hindarfjällets topp, omgiven av en mur av eld. Det är Oden som har stuckit henne med svefnþorn – sömntörne. Men till skillnad från Menglöd – som rusar Svipdag till mötes så snart hans rätta identitet är avslöjad – är valkyrian Sigrdrífa mycket svårväckt. Länge har hon sovit – hennes brynja har nästan vuxit fast vid kroppen. Inte förrän Sigurd med svärdet som konservöppnare lyckas skära upp rustningen, slår hon yrvaket upp ögonen med orden: "Hur klövs härskruden? Hur har jag vaknat?".

Svipdagsmál (Svipdags sång) är det namn som Sophus Bugge år 1860 gav som huvudtitel på de båda eddasångerna Grógaldr (Groas trollsång) och Fjölsvinnsmál (Sången om Fjölsvinn), båda troligen från sent 1200-tal. Redan 1854 hade Svend Grundtvig, i samband med utgivningen av Danmarks gamle Folkeviser, påvisat att inledningen av den danska balladen om Ungen Sveidal motsvarar handlingen i Grógaldr. Bugge fann senare att samma ballads avslutning överensstämmer med handlingen i Fjölsvinnsmál. Dessa båda eddadikter har alltså utgjort början och slutet på en och samma berättelse, vars enhet finns bevarad i balladen. Att berättelsen en gång i tiden kan ha varit vida känd framgår av att balladen finns i flera varianter, av vilka några också har upptecknats på svenskt område som Unge Herr Svedendal och Hertig Silfverdal.

Ettmüller utarbetade även ett på sin tid ansett Lexicon anglo-saxonicum (1851), samt utgav en anglosaxisk krestomati "Engla and Seaxna scôpas and bôceras" (1850). Han ägnade sig även åt den fornnordiska litteraturen och utgav bland annat en mindre lyckad översättning av en del eddasånger, Lieder der Edda von den Nibelungen (1837). Han översatte dessutom hjältesagan "Beowulf" (1840) och utgav litteraturöversikten Handbuch der deutschen Litteraturgeschichte (1847).

Den genomträngande iskylan i urtidens älvar antyds i eddasångerna även av andra bilder. I Vǫluspá 36 symboliseras kölden av skärande knivar som virvlar omkring i isfloden Slid, medan det i älven Geirvimull, av namnet att döma, rör sig om vassa spjut.