Vad betyder och hur uttalas effektfull
Effektfull uttalas ef|fekt|full -t -a.
Ordformer och varianter av effektfull
Effektfull är ett adjektiv
Adjektiv är en ordklass. Orden i denna ordklass anger egenskaper som stor eller grön, eller tillstånd som stängd eller öppen. Adjektiv talar om hur någonting annat (ofta ett substantiv) är eller uppfattas, till exempel "en fin bil". En vanlig minnesramsa (som även finns i många andra varianter) är: ”Adjektiven sedan lär, hurudana tingen är, till exempel sur och tvär.” Själva ordet "adjektiv" kommer av latinets adjectivum (av adjicere, tillägga).
Hur används ordet effektfull
Donizetti fick 1834 beställning på Maria Stuarda från Teatro San Carlo-operan i Neapel men stötte på problem med censuren, som inte ville ha det tragiska slutet. Han fick två veckor på sig att skriva om operan till en helt annan text, och Buondelmonte blev naturligt nog inte lyckad. Den 30 december 1835 sattes Maria Stuarda upp i sin ursprungliga gestalt på La Scala i Milano med den berömda Maria Malibran i titelrollen. Hon var svårt indisponerad men vägrade låta någon annan överta rollen, och även denna föreställning blev ett fiasko. Senare har Maria Stuarda visat sig vara en effektfull opera med en mycket stark slutscen. 1958 återupptäcktes operan i och med en uppsättning i Bergamo.
Burschen-Lieder börjar med en effektfull inledning i marschtempo som not för not citerar sången Der Freiheit Schlachtruf (Frihetens stridsrop), en dikt (1812) av Ernst Moritz Arndt med musik (1818) av Albert Methfessel och med orden "Der Gott, der Eisen wachsen ließ, der wollte keine Knechte" ('Gud som lät järn växa ville inte ha några tjänare'). Det är troligt att denna avsiktligt insatta melodi fick publiken att börja sjunga under valsens inledning. I slutkodan har Strauss tagit med den allmänt kända 'Fuchslied', som hade ansetts som studenternas revolutionssång alltsedan den förekommit i Roderich Benedix komedi Das bemooste Haupt oder Der lange Israel den 1 april 1848 på Theater an der Wien.
Efter det inledande avsnittet betecknade Margareta Sjögren (16.1) det som monoton tjatig grådaskighet som utmärkte det äkta paret Bjurhoff, vilken föreföll mer temperamentsfylld än en plötslig klarsyn om livets flykt. Det smakade överhuvudtaget konstruktion om det mesta där föga kändes upplevt och miljöerna kändes onaturliga. Sjögren noterade dock om det följande avsnittet (23.1) att där kom i alla fall ett inslag av mer giltig mänsklighet genom läkaren Gösta mitt bland alla dessa otympligt tillskurna situationer. Folke Hjort är en stark rollframställare och han blev nu direkt rörande. Men i övrigt upprepades de befängda beteendemönstren med medelålders människor som försöker roa sig som tonåringar. Samma recensent fortsatte (30.1) på samma tema och menade att det föreföll som om Bratt och Hjulström inte varit hemma i denna artificiellt utställningsmässiga medelklassmiljö som de velat skildra. De visade hur genuint främmande de var för denna art av människor när de oavbrutet motade in dem i ett tonårsbeteende. Inför följande avsnitt fortsatte Sjögren (6.2) att Bratt och Hjulström mer och mer fjärmat sig från verkligheten. De borde åtminstone låta sina personer tala vanlig svenska och ta reda på lite elementära kunskaper om hur människor lever och bor. Vid slutsummeringen av serien (6.3) sammanfattade Margareta Sjögren det hela som att det vore att tillerkänna paret Bratt och Hjulström ett mått av skarpsinne som serien saknat om man säger att de varit ute för att sticka hål på den välutbildade medelklassen. Den valhänt utförda avsikten spred bara olust och beklämning genom sin schematiska ytmässighet. De hade velat att vi skulle uppfatta den som tom och mållös i sin statusjakt som effektfull kontrast placerat in det nära nog idealistiska arbetarparet, tryggt förankrat sin klass som idealiserades lika ytligt som de andra karikerades. Till detta bidrog Margita Ahlins och Tommy Johnsons utomordentligt fina rolltolkningar. Annars var skådespelarinsatserna av egendomligt skiftande kvalitet med Sven Wollters överdrifter eller Roland Hedlunds stereotypa sprattelgubbe till direktör. Stig Torstensson har aldrig visat sig vara någon nyansernas mästare och brast mest i trovärdighet, bland annat i sitt utbrott mot hustrun, spelad av den utomordentliga Christina Stenius.
