Eldgivning Synonymer Betyder Uttal

• skottlossning

Hur används ordet eldgivning

1. Ett stridsvärn eller betäckning är en mindre befästning som i stridsverksamhet skall underlätta eldgivning, observation eller stridsledning. Stridsvärn är den korrekta svenska benämningen, utomlands heter anläggningen ofta bunker. (källa)
2. Omkring 300 f.Kr. började man bygga större krigsfartyg av samma typ, främst quinqueremer, d.v.s. galärer med fem man vid varje åra. Roddfartyg av dessa och liknande typer, vanligen ca 50 m långa och 6 m breda, användes i Medelhavet under återstoden av antiken och en stor del av medeltiden. Under senmedeltiden utvecklades de vidare och bestyckades med kanoner, vilka placerade i fören för eldgivning framåt. Omkring 1500 infördes en större galär, ibland kallad galeas, som kunde seglas bättre och som hade upp till 70 kanoner, främst för eldgivning åt sidorna. (källa)
3. Förutom ammunitionskapaciteten är eldhastigheten avgörande för en kulsprutas eldkraft. Eldhastigheten mäts oftast i form av den teoretiska eldhastigheten per minut. Den teoretiska eldhastigheten är hur många skott per minut vapnet avfyrar vid kontinuerlig eldgivning om man inte tar hänsyn till tidsåtgång för byte av magasin eller patronband, eldavbrott, byte av pipa med mera. Tidiga kulsprutor hade en eldhastighet på 300–400 skott per minut. Vissa kulsprutor idag har en eldhastighet på upp till 1 200 skott per minut och den ovan nämnda Minigun kan avfyra 4 000–6 000 skott per minut. I moderna kulsprutor ligger eldhastigheten normalt kring 600–800 skott per minut. Högre eldhastighet gör vapnet svårt att hantera. (källa)
4. Även om kulsprutepistoler kan ha förekommit tidigare var det under det första världskriget som behovet av ett litet och lätt automatvapen på allvar uppstod. Skyttegravskrigets blodiga närstrider fick båda sidor att experimentera med nya och förbättrade vapen. I Tyskland utvecklade man en helautomatisk version av den långa artilleriversionen av Luger-pistolen, "Lange Pistole 08", med gevärskolv och trummagasin. I sitt helautomatiska utförande var vapnet inte effektivt då det var mycket svårt att hålla stadigt vid helautomatisk eldgivning. (källa)
5. Från 1870-talet har även lavetter till rörliga fältpjäser varit tillverkade av metall och oftast försedda med någon form av mekanisk höjdriktning i form av en kuggbåge eller en rörelseskruv. Men fortfarande hade fältartilleriets kanoner ingen anordning för att ta upp rekylen, utan hela pjäsen rullade bakåt vid eldgivning. Kring sekelskiftet dök de första fältpjäserna med så kallad eldrörsrekyl upp. Pjäsen kunde nu stå stilla vid skottlossning eftersom rekylen fångades upp av ett system av fjädrar och hydrauliska dämpare inbyggda i lavetten. Eftersom eldröret inte längre vilade direkt i lavetten kunde man samtidigt införa någon form av mekanisk sidriktning. Denna var dock i regel begränsad till några få grader åt vardera hållet. (källa)
6. De första musköterna var för tunga, upp till 10 kilo, för eldgivning på fri hand varför man använde en så kallad muskötgaffel (ett gaffelformigt stöd) vilken stacks ned i marken och i vilken pipan vilade. De tidiga musköterna sköttes vanligen av två personer. (källa)
7. I pansarförbandens barndom hade pansarskyttet inga egna fordon utan åkte oskyddade sittande på stridsvagnarnas bakpansar. Det framstod snart att det var en mycket utsatt position och att skyttesoldaterna behövde någon form av skydd mot fientlig eldgivning. Därför tillfördes förbanden pansarskyttefordon. Dessa var i början föga mer än bepansrade lastbilar, men med tiden utvecklades pansarskyttefordonen till allt mer avancerade fordon. (källa)
8. Raketartilleri togs i bruk under andra världskriget för att komplettera det konventionella artilleriets eld. Raketstället bestod av en eller flera, ibland ända till ett 60-tal riktningsgivare - styrrör eller styrskenor - samt lavett som även kunde monteras på bil eller stridsvagn. Man skiljer mellan enkelt raketställ, raketorgel. samt raketautomat, den sistnämnda bestående av ett magasin, från vilket raketerna vid eldgivning successivt matas in på en styrskena. (källa)
9. Ännu strax innan och under andra världskriget byggdes ofta flera teodolitstationer i anslutning till fasta artilleribatterier, bland annat inom kustartilleriet. Stationerna placerades ofta i bemannade fyrar och hus i närheten av batteriet, och hade kontakt via tråd med batteriets eldledning där ett mekaniskt instrument skötte beräkningarna. Stationerna kunde även byggas i form av torn, något som förekommer bland annat på Aspö i Blekinge skärgård. Metoden kallades vågbas och fanns i "kort" och "lång" version beroende på baslinjen, dvs avståndet mellan de två mätande teodoliterna. Teodolitstationerna fungerade som komplement till batteriets lodbasinstrument eller senare inbasinstrument som var det primära verktyget för att mäta in mål inför eldgivning. När radar infördes användes de optiska instrumenten ännu en tid som reservmätmetod, för att efter hand ersättas av laseravståndsmätare under slutet av 1960-talet. (källa)
10. Verkanseld är en militär term för eldgivning från vapen som syftar till att uppnå verkan, det vill säga träffa målet, och därigenom förstöra, skada eller döda fientlig materiel/fienden. Verkanseld kan föregås av att man skjuter ett varningsskott. (källa)