Epikuré Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet epikuré

1. Epikurismen har missförståtts som att vara en filosofi som rättfärdigar ett vällustigt utsvävande liv. Det var inte Epikuros ursprungliga filosofi, men kom att betraktas på detta sätt av kristna, då epikurismen avvek från de kristna normerna, och då i synnerhet epikurismens tro att gudarna i sin upphöjdhet inte ägnar sig åt att straffa eller belöna människan. Tillsammans med andra polemiserande texter mot teologi, antropocentrism och teleologi bannlystes dessa texter under den kristna medeltiden, och endast fragment återstår. Under renässansen fick emellertid epikurismen återigen uppmärksamhet och kan sägas, återupptäcktes. Epikurismens lära gör anspråk på att medföra lycka (eudaimonia), njutning (hēdonē), lugn i kropp och själ (ataraxia), och frånvaro av smärta (aponia). Ataraxia ses som "vishetens slutgiltiga mål". Att eliminera rädslan för döden och gudar var ett par av de primära målen i skolan. Epikuréerna refererades till under antiken, som "de i trädgården" (hoi apo tōn kepōn). Den trohetsed som lärjungarna i skolan avlade var enligt följande: "Jag skall vara trogen Epikuros, vars lära jag av fri vilja valt att följa".
2. Etiken är av huvudbetydelse i läran, allt annat som behandlas i läran är inte av samma värde, dock så har alla ämnen gemensamt att som mål medföra sinnesfrid till människan. Mer precist är frågan som epikuréerna försöker förmedla ett svar på: "Hur ska man garantera individens lycka?". Sinnesfrid, eller lycka (eudaimonia), anses av epikurismen även vara "livets mål". Det målet ville epikuréerna hjälpa människor att uppnå med hjälp av deras tro på epikurismens lära.
3. Två av de viktigaste källorna till epikurismen är den romerska poeten Lucretius och den romerska politikern Cicero. Lucretius var epikuré och skrev den kända lärodikten Om tingens natur. Om tingens natur är särskilt en bra källa till epikurismens metafysik. Cicero var främst anhängare av den stoiska skolan och skrev en serie verk som utredde de större filosofiska lärorna för den tiden, däribland epikurismen. Särskilt intressant av Cicero är De Finibus Bonorum et Malorum som både beskriver och kritiserar epikurismens etik. (källa)