Erövring Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet erövring

1. Den hellenistiska perioden i Greklands historia var mellan 323 f.Kr., Alexander den stores död, och Roms erövring av Grekland 146 f.Kr. Alexanders erövringar spred det grekiska kulturella inflytandet över stora delar av Främre Orienten och utgjorde grunden för hellenismen. Den hellenistiska perioden innebar också en övergång från en tid ledd av stadsstater till en dominerad av monarkier. (källa)
2. Under andra hälften av 1500-talet kommer husarerna i Ungern och Polen att utvecklas i två riktningar. Ungrarna behåller (ända till efter första världskriget) det ursprungliga lättrustade och lättrörliga husarrytteriet som används till flanksvep, spaning, bakhåll och ett ständigt naggande i kanten på motståndaren och också för erövring av skansar och kanonställningar. I Polen utvecklades det till det tungt rustade genombrytande lansbeväpnade rytteriet som tar över efter de tunga järnklädda medeltida riddarna som försvinner från slagfälten i och med eldvapnens utveckling. Eftersom man i Central- och Östeuropa fortfarande har behov av ett tungt genombrytande rytteri för frontalanfall får helt enkelt husarerna ta över en del element från det försvinnande tunga rytteriet för att bli mer lämpade att lösa dessa uppgifter. Under 1600-talet försvinner även den tungt rustade husaren i Ungern och Kroatien och endast de polska husarerna fortsätter framgångsrikt den tungt rustade linjen. (källa)
3. Huvudstäder har inte alltid existerat. Resekungadömet under medeltiden var länge närmast allenarådande. Historiskt har den ekonomiskt huvudsakliga staden i en stat eller region även blivit dess maktcentrum, och har blivit huvudstad genom erövring eller sammanslagning. Detta är fallet i exemplen London och Moskva. Huvudstaden attraherar naturligt de politiskt intresserade och de vars kunskaper behövs för att driva en effektiv administration, såsom jurister, journalister och statsforskare. En huvudstad som även är landets ledande centrum inom finans, kultur och media och är mer än dubbelt så stor som någon annan stad i landet kallas ibland "primatstad". (källa)
4. Inkariket, (inkaindian) eller Inkaimperiet (quechua: Tawantinsuyu), var den största statsbildningen i västra Sydamerika under förcolumbiansk tid. Det administrativa, politiska och militära centrumet för riket var staden Cusco i dagens Peru. Inkacivilisationen växte fram i Perus högländer någon gång under tidigt 1200-tal. Från 1438 till 1533 inkorporerade Inkafolket genom att använda en rad olika metoder, från erövring till fredlig assimilation, en stor del av västra Sydamerika till en stat jämförbar med de historiska imperierna i Gamla världen. Under Inkarikets höjdpunkt sträckte det sig från det som i dag är Colombia, Ecuador, Peru och Bolivia till Chile och Argentina. Det var mer än 4 000 km långt och täckte ett territorium på mer än 3 miljoner kvadratkilometer. (källa)
5. Romerska kejsardömet avlöste den romerska republiken (se tabell till höger) vid en tidpunkt som med olika synsätt anges till år 44, 31 eller 27 f. Kr. Skillnaden mellan de två låg framför allt i styrelseskicket: även republiken kontrollerade lydstater, och båda hade staden Rom som sitt centrum. Under sin erövring av Europa var romarriket oftast känt under förkortningen SPQR, Senatus populusque Romanus ("senaten och det romerska folket"), trots att senatens roll blivit betydligt mindre under kejsardömet. Under sin höjdpunkt, vilket nåddes under kejsardömet, omfattande det romerska riket cirka en fjärdedel av jordens dåvarande befolkning, vilket gör romerska riket till en av de relativt sett mest folkrika staterna som någonsin existerat. Om man även tänker på kejsardömets kvarvarande påverkan på allt ifrån lagar till arkitektur, betraktas det romerska kejsardömet ofta som en av de mest framgångsrika och betydelsefulla staterna i världshistorien. (källa)
6. Redan under Johan IIIs tid tog Sverige krigsbyten från Ryssland, men det är först under Gustav II Adolfs tid då en praxis för krigsbyten instiftas i och med krigsartiklar som skrevs 1621.Enligt krigets logik var militära krigsbyten självklara att ta, det kunde innefatta föremål som vapen, hästar, kokvagnar, och annan utrustning. För att ta religiösa föremål eller kulturföremål som böcker, behövdes fullmakter till befälhavarna. Gustav II Adolf är den kung som systematisk utfärdar sådana fullmakter, och under det trettioåriga kriget och under den resterande tiden av svensk stormaktstid kommer stora mängder krigsbyten att tas av de svenska arméerna. Ett av de första stora roven av böcker sker vid intagandet av Mainz 1631. Gustav II Adolf lät stadens stadsbibliotek fraktas av sina soldater. Han lät därefter tillkalla juridisk expertis för att fastslå lagligheten i handlingen. Juristen lät bekräfta i arton teser att kungen hade rätt till böckerna. Under erövring av Livland 1621 tog svenskarna stora delar av jesuitiska klosterbibliotek, detta var en del i en övergripande plan i att ta katolsk egendom.Böckerna lämnades till Uppsala bibliotek eller arkivet på slottet Tre kronor. (källa)
7. Under första hälften av 1500-talet var osmanerna beväpnade med sablar liksom de av den osmanska kulturen influerade folken i östra Europa. Efter osmanernas erövring av större delen av Ungern 1526 syns sablar och sabelliknande vapen ha blivit vanligare i Centraleuropa och mot slutet av seklet var sabeln det vanligaste sidovapnet i östra Europa. I Ryssland, Polen och Ungern formades snart nationella typer av vapnet. Ur den ungerska modellen som även användes i Polen, utvecklades den typ av kavallerisabel som senare kom att användas i övriga Europa. (källa)
8. Under 600-talet började det arabiska styret att dominera området. De kristna maroniterna blev allt mer isolerade i Libanonbergen. Fram till slutet av 600-talet levde maroniterna under patriarken i Konstantinopel. År 687, när kontakten med omvärlden blev svårare i och med arabernas erövring, så utnämnde den maronitiska kyrkan sin första egna patriark, S:t John-Maron. Under en mellantid erkände den maronitiska kyrkan inte Tredje konciliet i Konstantinopel som tillbakavisade monoteletismen, men när korsfararna kom till Libanon på slutet av 1000-talet ingick maroniterna ett förbund med dem, och det var så deras kyrka 1182 kom att förenas med den romersk-katolska kyrkan. Sedan högmedeltiden är maronitkyrkan inte monoteletisk på något sätt. (källa)