Erlägga Synonymer Betyder Uttal

• betala

Hur används ordet erlägga

1. Ordet adel kommer från lågtyskan och betydde 'härkomst', 'börd' för 1000 år sedan. I det avsevärt äldre urindoeuropeiska språket, för mer än 7000 år sedan, kan ad ha betytt "från" eller "av", men också någon annan preposition som "till" eller "på". I svenska språket kom det in som lånord för drygt 500 år sedan, dvs mot slutet av 1400-talet. I samtida dokument förekommer omväxlande termerna "frälsemän", "frälset", "adeln" och "ridderskapet". Frälse syftar här på det privilegium som en gång gav upphov till adeln som en särskild samhällsklass genom att den enskilde som åtog sig att fullgöra vapentjänst i gengäld gavs frihet (= frälse) från att erlägga skatt. Liknande skattefrihet åtnjöt även kyrkans män och kvinnor. Personer som inte tillhörde någon av dessa grupper kallades för ofrälse. (källa)
2. Från 1400-talet och ända till skråväsendets upphörande 1846 innehöll skråordningarna bestämmelser om gesällernas (och svennernas) ställning. För att bli gesäll måste man först tjäna som lärling under en lärotid som vanligen varade mellan tre och fem år. Därtill måste man utföra en del andra prestationer såsom att erlägga "utskrivningspengar" och avgift till gesällernas kassa, gesällådan. Gesällerna inordnades i gesällskap som till organisationsformen liknade mästarnas ämbeten. Gesällskapen fick däremot inte samlas utan att en mästare vara närvarande. Gamla seder krävde också att lärepojken skulle bjuda på traktering ("hålla skänkning") men detta förbjöds i 1720 års skråordning. I en del yrken fordrades även att lärepojken skulle visa sin arbetsskicklighet genom att utföra ett gesällprov. Om han klarade det, och därmed blev gesäll, skulle han få ett lärobrev eller gesällbrev enligt 1669 och 1720 års skråordningar. (källa)
3. På 1500- och 1600-talen motsvarade ett hemman vanligen en bondgård med en sådan storlek att brukaren kunde försörja sig och sin familj på avkastningen av jorden och erlägga den skatt som åvilade egendomen. Ett sådant hemman åsattes ett helt mantal. (källa)
4. De första leverantörerna var de hantverkare eller köpmän som verkade i närheten av ett kungligt slott. Under 1600-talet kallades en hovleverantör för konungens köpman. Karl XIV Johan införde ett regelverk som styrde utnämningen av hovleverantörer. Hovleverantörskapet var dyrt därför att de ansökande måste erlägga höga avgifter. Eftersom man inte hade något certifieringssystem för kvalitet (idag närmast motsvarat av ISO 9001 m.fl. ISO-standarder) var det ett sätt att visa att företagets produkter höll hög kvalitet. De avgifter som hovleverantörerna betalade gick bland annat till Kungliga Hovstatens gratialkassa som utgjorde en bidragskälla till fattiga änkor, men även till pensionsmedel för slottspersonal. Avgifterna bildade fonder som än idag används för personalen vid Kungliga Hovstaterna. (källa)
5. I Norge var husmann i äldre tid en hos bonden inneboende lantarbetare, senare kallad innerst. I början av 1900-talet betecknade ordet en bonde som fått brukningsrätt till ett stycke jord utan egen taxering. Jorden var underställd en skattlagd gård och husmannen var skyldig att erlägga en årlig avgift till gårdens ägare eller att mot dagspenning och kost utföra arbete på gården vissa dagar i veckan, således motsvarande en torpare. Husmannens rätt att behålla arrendet fick lagligt skydd 1851, och en lag 1928 gav honom rätt att tvångsinlösa husmanslägenheten. (källa)
6. En tullavgift på exportvaror innebär att skatten betalas då varan exporteras från landet. Tullavgifter exportvaror ökar kostnaden för att sälja varor producerade i ett land utomlands. Det är ett vanligtvis impopulärt mått att använda, eftersom de skadar den inhemska industrin. De anledningar som tas upp till fördel för att erlägga en tullavgift på exportvaror är för att begränsa inflation, om den har för höga nivåer, samt i vissa fall för att se till att det tullbeläggande landet har tillräckliga mängder av viktiga varor. Kina har historiskt tullbelagt export av viktiga veteprodukter, eftersom höga internationella priser fick producenter att exportera så mycket att Kina själva fick vetebrist. (källa)
7. Landgille (da. landgilde eller landgjeld), kam., i Danmark, Skåne, Halland och Blekinge förekommande avgift, i egentlig mening den årliga avgäld (motsvarande närmast det svenska avrad), som brukare av annans jord hade att, jämte det s. k. stadsmålet och andra prestationer, erlägga till jordens ägare. Detta var ett slags tidigmodernt arrendeförhållande. (källa)
8. Under medeltiden kom den svenska linodlingen att koncentreras till Norrland. Kyrkotionde erlades ofta i linneväv, och från omkring 1300 erhöll Hälsningebönderna rätt att erlägga kronoskatten i linne. (källa)
9. Lösensumma, men också lösesumma, är det penningbelopp som utkrävs eller som under överenskommelse ska betalas mot utgivande eller återlämnande av personer eller egendom. Stora lösensummor har genom alla år betalats i samband med till exempel kidnappningar och konststölder. Lösen innebär att erlägga ett visst penningbelopp mot rätt att förvärva egendom av annan. (källa)
10. Sedan araberna hade underlagt sig vidsträckta riken i öster, nöjde de sig någon tid med de mynt, som sedan äldre tider var i omlopp. Senare började de prägla egna mynt. De äldsta visade spår av främmande förebilder, och i allmänhet visade de arabiska mynten endast flerradiga inskrifter. Kopparmyntet kallades fels (av latin follis), silvermyntet dirhem (av grekiska drachme), guldmyntet dinar (av latin denarius). På muslimska mynt, präglade i Indien, förekom bilder, till exempel djurkretsens tecken och porträttbilder. (källa)