Ettstruken Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet ettstruken

1. Hos stränginstrument betecknar mensuren längden av den svängande delen av en sträng. Kortas en sträng av till hälften utan att dess spänning förändras stiger tonhöjden en oktav. Är den ursprungliga tonhöjden ostruket c (c°), blir den nya ettstruket c (c¹). Låter man enbart en tredjedel av strängens längd ljuda, blir tonen en oktav plus en kvint högre än den ursprungliga. Med utgångspunkt från c° erhålls därmed ettstruket g (g¹). En fjärdedels stränglängd ger tvåstruket c (c²) och en femtedel tvåstruket e (e²), och så vidare. (källa)
2. När orkestern stämmer är det oboen som tar stämton, vanligtvis ett ettstruket a. Det ettstrukna a:t hålls för det mesta ut i cirka 4–6 sekunder, mätningar har under extrema omständigheter kunnat tangera så mycket som en 13 minuter lång stämton, detta hör förstås till det synnerligen ovanliga. Oboe är också en orgelstämma av typen tungstämma, även kallad lingual- eller rörstämma. Engelskt horn är en oboe i altläge, oboe da caccia är en föregångare till denna. Oboe d'amore är en oboe som är stämd en ters lägre än oboen. (källa)
3. Diskantklav (G-klav på andra linjen) anger att linjen i spiralens mitt (den andra linjen nedifrån) representerar tonen ettstrukna g. Övriga toner ges automatiskt utifrån denna. G-klaven återfinns ibland på första linjen och kallas då fransk violinklav. (källa)
4. Enligt Helmholtzka notationen anges toner efter oktavnamn och tonklass. Oktaverna numreras då från C under A440 som kallas ettstruket c (skrivs c1). Nedåt benämns de i tur och ordning lilla oktaven, stora oktaven, kontra-, och subkontraoktaven. (källa)
5. Den vanligaste frekvensen är 440 Hz, men även varianter i 442 eller 444 Hz förekommer. Samtliga dessa tre används för att intonera ett ettstruket a. Andra tonhöjder förekommer sporadiskt. (källa)
6. 440 Hz – tonen ettstrukna a (akustisk svängning). (källa)
7. Manskör är en kör bestående av vuxna män. En manskör är normalt fyrstämmig, och stämmorna är i fallande tonhöjd: tenor 1 (t1/t), tenor 2 (t2/tt), bas 1 (b1/b) och bas 2 (b2/bb). Tonomfånget är knappt tre oktaver, D (stora oktaven) – h1 (ettstrukna oktaven). En manskör klingar helt annorlunda än en blandad kör, inte bara för att män har ett lägre röstläge, utan också för att stämmorna i kompositionerna eller arrangemangen oftast ligger mycket tätare. (källa)
8. En orgelstämmas tonhöjd anges av dess fottal, vilket visar på längden hos den lägsta pipan i en öppen stämma av motsvarande tonhöjd. Sålunda har en öppen åttafotsstämma, till exempel Principal 8′, som sin lägsta ton C i stora oktaven (64 hertz) en pipa som är åtta fot lång. En fyrafotsstämma har hälften så långa pipor och klingar en oktav högre, en tvåfots ytterligare en oktav längre upp. Den öppna tvåfotsstämmans lägsta pipa är alltså 2 fot lång och ljuder ettstrukna c. Många mindre orglar har även en Subbas 16′, vanligen i pedalen. Den klingar sålunda en oktav lägre än åttafotsstämman (från kontra-C). Eftersom denna stämma är täckt (varje pipa är upptill täckt med ett lock) blir dess längsta pipa ändå i verkligheten bara åtta fot lång. De täckta stämmorna ljuder nämligen som en öppen stämma av dess dubbla fottal och längd. Inte heller förörstämmorna sammanfaller uppsatsens längd i fot med tonhöjden. (källa)
9. Orgelbyggaren Johann Andreas Silbermann skrev 1772 i ett brev att det fanns fyra olika tonhöjder att välja mellan: Den högsta var "cornettonen", som var vanlig i Tyskland och sparade pengar för orgelbyggarna men var besvärlig att sjunga efter. Därför borde orgelbyggarna hellre stämma efter den en halv ton lägre "kortonen". Ytterligare en halvton lägre låg "kammartonen", efter vilken de flesta övriga musikinstrumenten stämdes, den kallades också "den italienska tonen", eftersom den var så gott som allenarådande i Italien. Den anses ha svarat mot ett svängningstal för ettstrukna a (a¹) på cirka 435 hertz. Slutligen fanns "den franska tonen", som låg ytterligare en halvton djupare och var mycket utbredd i Frankrike – också inom orgelbyggeriet. (källa)
10. Tenor (tenorist) (från latinets: 'tenor', uttalas med o- eller å-ljud, av tenere – att bära) är en stämma inom solosång och körsång. Tenor är den högsta herrstämman (om man bortser från kontratenor och sopranist), och motsvarar ett tonomfång mellan c i lilla oktaven och ettstrukna a, möjligen upp till tvåstrukna c (höga c) (en tenore di grazia kan ha ett omfång ända upp till tvåstrukna f, och en heldentenors omfång kan gå ända ned till ass i stora oktaven. Om termens ursprung, se cantus firmus. (källa)