Etymolog Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet etymolog

1. Trots purismen finns det många svenska lånord i finskan, en naturlig följd av de många hundra år Finland var en del av riket Sverige. Enligt Kaisa Häkkinen, professor i finska vid Åbo universitet och ledande etymolog, är antalet lånord från svenska till finska ungefär fyra tusen, men lånord från finska till svenska kanske ett tiotal. (källa)
2. De flesta etymologer är överens om att både uggla och uv härrör från ett ljudhärmande namn från början. Man tror att det ska ha funnits ett urgermanskt ord i stil med "uwwalon" som senare blivit både skandinaviska, tyska och engelska namnen. Man menar också att detta ord har ett släktskap med verbet "yla" och man påvisar likheten i engelskans "howl" och "owl". (källa)
3. Nuvarande stavningen Lidingö är en moderniserad form av det namn på ön som anges på den äldsta karta som återfunnits över Lidingö, framtagen av lantmätare Pedher Mehnlöös i november 1661, med stavningen Lijdingeöön. På en karta, ursprungligen upprättad 1696 och uppdaterad 1779 av Erland Ström anges namnet till Lidingeöhn, där man hållit fast vid efterledet -inge. Efterledet -inge i dessa båda stavningar är ett mycket vanligt efterled i gamla ortnamn i Mälardalen och många andra platser i Sverige, exempelvis Arn-inge, Han-inge, Hudd-inge, Gröd-inge etc. och avser folk som bodde eller kom från en viss plats. Förleden är ofta terrängbetecknande, varför lid i betydelsen 'backe' eller 'kuperad terräng' skulle kunna passa in. Utefter den kustlinje som vetter närmast mot Stockholm finns det ett fåtal dalgångar med backar som folk till fots i första hand var hänvisade till förr i tiden när de skulle ta sig in och upp på Lidingölandet. Inne på Lidingö finns det också ett fåtal större områden som kan betraktas som flacka jämfört med förhållandena på fastlandet, varför berg och backar var något som Lidingöborna sen forntiden hade fått vänja sig vid. Etymologen Elof Hellquist (1864-1933) hävdade redan 1927 att den första delen Liding otvetydigt kommer av ordet lid, vilket betyder 'backe' eller 'bergssluttning'. Det är den namnteorin som från att Lidingö dyker upp i olika ägarhandlingar på 1300-talet som är det vedertagna ursprunget till nuvarande namn. Man kan dock inte utesluta att ön benämndes annorlunda runt 1200-talet, men ingen skriftlig dokumentation har återfunnits från tiden före 1300-talet. (källa)