Färghandel Synonymer Betyder Uttal

Hur används ordet färghandel

1. Efter behandling med lut måste laven sköljas grundligt i vatten. (Jämför lutfisk.) Luten tillreddes traditionellt av björkaska från spisen (pottaska), men modernare kan man använda natriumkarbonat (soda), Na2CO3, kaliumkarbonat, K2CO3 köpt i färghandeln eller kokbokens "bikarbonat" (egentligen natriumvätekarbonat, NaHCO3). (källa)
2. Vattenfri natriumkarbonat, även kallad kalcinerad soda, är ett vitt pulver och det viktigaste hydratet, natriumkarbonat dekahydrat, även kallat kristallsoda, Na2CO3·10H2O, bildar transparenta ofärgade kristaller. Den vattenfria (kalcinerade) sodan kallas "målarsoda" eller "hushållssoda" i färghandeln. Då natriumkarbonat löses i vatten blir lösningen basisk. (källa)
3. Från mitten av 1900-talet arbetar målaren normalt med färdigbruten färg. Till en början höll färgindustrin och färghandeln ett antal standardkulörer i lager, men idag pigmenteras i stort sett all färg för det specifika ändamålet. Till detta används datorstyrda brytmaskiner, där koncentrerade pigment i pastaform blandas med vit eller opigmenterad färg. Brytsystemens programvara innehåller recept för tusentals kulörer, som i Sverige specificeras enligt det standardiserade färgbeteckningssystemet NCS och enligt varje färgfabrikants egna beteckningar. (källa)
4. "Färg", f.d. Engwall och Claesson färghandel, Tomtebogatan 14 (nertagen). (källa)
5. Enligt arkitekturprofessorn Johan Rådberg illustrerar torget det ideala trädgårdsstadstorget. Här låg bland annat två livsmedelsaffärer, två mjölkbutiker, två fiskaffärer, färghandel, konditorier, blomsterhandel och tobaksaffär. Det fanns även frisersalonger, skomakeri, postkontor och taxistation. Alla butiker har numera försvunnit och ersatts av bostäder och en del kontor. (källa)
6. Erland Sundström växte upp i Enköping och började efter sexårig folkskola sitt arbetsliv som springpojke i Lindqvists färghandel där. 1924 flyttade han till Stockholm, tjänstgjorde från 1925 som resande evangelist i fem år och genomgick därefter Svenska Missionsförbundets teologiska seminarium 1930–33. Han avlade studentexamen 1935, blev fil. kand. 1939 och fil. lic. 1950 på en religionssociologisk licentiatavhandling i praktisk filosofi. Han var pastor i Bromma missionsförsamling 1933–1936 och därefter ungdoms- och studiesekreterare i samfundet 1937–1946. Som redaktör var han anställd på Svensk Veckotidning 1947–1952 och 1957–62, på Svenska Journalen 1952–1953, Svenska Morgonbladet 1953–1957, där han var kulturredaktör, och slutligen vid Centralförbundet för nykterhetsundervisning 1962–65. Efter att ha undervisat som timlärare tjänstgjorde han som lektor i kristendom och filosofi vid Stockholms samgymnasium, senare Wallin-Åhlinska samgymnasiet, till pensioneringen. Han hade också uppdrag som ledamot av svenska Unescorådet, Statens folkbildningsnämnd, Kommittén för folkrörelseforskning, Svenska Missionsförbundets styrelse med mera. (källa)